Gunnel intresserar sig för människan bakom glaset

– När mina föräldrar fick besök av släktingar skulle vi alltid titta på någon sevärdhet och vad var alternativet då? Jo, glasbruket i Boda, säger Gunnel Holmér.

Hon föddes i Vissefjärda utanför Emmaboda. Redan som ung tyckte hon att glas var spännande.

– Jag minns hur häftigt det var i hyttan med liv och rörelse. De grekiska damerna som öppnade och stängde formerna gjorde intryck på mig, säger hon.

När Gunnel Holmér började första klass flyttade hennes familj till Nybro. Där fick hon internationella klasskamrater från bland annat Grekland och Jugoslavien.

– Jag började att lära mig grekiska för att kunna prata med mina lekkamrater. De tyckte det var kul att peka och berätta, säger hon.

Som ung på 60-talet, när arbetskraftsinvandringen var som störst i Nybro, minns hon hur häftigt det var med nya internationella människor ute på stan.

– Det kändes som om världen hade kommit till småstaden. Det var liv och rörelse med människor ute på kaféer, säger Gunnel Holmér.

Hon berättar att hon har sina föräldrar att tacka för sin inställning till nya människor.

– Migrationen bär jag med mig i min ryggsäck som något positivt. Jag hörde bara att det var en tillgång och något som Sverige behövde.

Med en pappa som var präst och en mamma som var gymnasielärare var deras hem öppet för människor i alla kategorier.

– Där växte intresset för människor. Jag förstod att det viktiga inte var vem man är, utan hur dan man är, säger hon.

Gunnel Holmér visste tidigt att hon ville arbeta på museum. Hon studerade arkeologi i Lund och etnologi i Stockholm. Under flera somrar arbetade hon med biljettförsäljningen på Smålands museum och sen dess har hon inte kommit därifrån. Att just glas blev en specialitet var en slump.

– De var ett projekt som hette Glasriket – människan, miljön, framtiden. Eftersom jag var etnolog fick jag frågan om att göra en samlingsutställning över Glasriket och dess historia. Då gjorde jag intervjuer med människor som arbetat på bruket. Sen fick jag fortsätta att jobba med glas.

Under arbetet med utställningen upptäckte hon att flera arbetare i glasbruken hade utländskt ursprung. Hon tog därför initiativet till ett intervjuprojekt om utländska arbetare på Kosta glasbruk.

– Visst är det kul att titta på glasföremål, men det är ju så oerhört intressant att tänka att det är någon som har gjort det, säger Gunnel Holmér.

Hon ville ta reda på vilka invandrarna var och om de var diskriminerade, något som tidigare forskare hävdat att utländska arbetare var inom industrin på 1900–talet. År 2009 blev hon blev hon klar med sin licentiatavhandling Kosta glasbruk – en etnisk smältdeg? Arbete och arbetskraftsinvandring 1943–1973.

Under mitten av 1900–talet kom 600 invandrare till Kosta, mestadels män. Ungefär 50 hade erfarenhet av glasarbete men resten hade aldrig varit i en hytta förut. Gunnel Holmér berättar att de mestadels kom från Sydeuropa. Eftersom behovet av arbetskraft var stort kunde de lika gärna hamnat på pappersbruket i Lessebo.

– Det visade sig att de utländska arbetarna och svenskarna utan erfarenhet fick samma arbeten och villkor. De var behövda och bidrog till att glasbruket levde vidare. Kosta blev en plattform för nyanlända, något som vi saknar i dag.

Däremot visade det sig att kvinnor oavsett nationalitet hade sämre arbetsvillkor. Därför kände hon ett behov av att fördjupa sin studie med mer fokus på genus. Det gjorde att hon 2011 sökte Linnéuniversitetets doktorandutbildning.

– Jag upptäckte att alla manuella glasbruk hade samma likheter när det gällde genus och etnicitet. Då ville jag hitta en kontrast och valde mekaniserat glasbruk som ingen tidigare tittat på, säger Gunnel Holmér.

Hon riktade in sig på maskinglasbruket Surte utanför Göteborg. Under sex år har hon dykt ner i landsarkivet i Göteborg och hon blev nyligen klar med sin doktorsavhandling Flaskor på löpande band. Arbete och arbetskraftsrekrytering vid Surte glasbruk 1943–1978.

– Jag funderade på mekaniseringen av glasindustrin, om det är en annan arbetsorganisation. Kanske kvinnor hade andra förutsättningar?

Det visade sig att kvinnorna fick okvalificerade jobb även där. De arbetade i synkammaren och kontrollerade att det maskinerna tillverkade inte hade några fel. Männen kunde däremot avancera och utbilda sig till maskinskötare.

– Kvinnorna var själva inte lockade av att vara inne i den varma och smutsiga hyttan, men även samhällsynen sa att kvinnor inte skulle jobba med maskiner, säger hon.

Dessutom såg hon återigen att arbetarna i första hand anställdes efter sina meriter. Gunnel tycker att hon har slagit hål på bilden om att invandrare alltid är diskriminerade och offer för omständigheter. Hon tycker det är värt att föra upp en diskussion till ytan.

– Inom glasindustribranschen stämmer inte den bilden. Jag visar att de som tog steget och sökte de här jobben var handlingskraftiga människor som ville förändra sin situation, säger Gunnel Holmér.

Glasantikvarie vid Kulturparken Småland