Serier med en rolig och fin bildvärld

Serietecknaren och debattören Bim Eriksson använder humorn för att närma sig kvinnorollen. Den verkliga, den förväntade, den självupplevda och den påklistrade. Helt enkelt den komplexa.

Under förra hösten debuterade Bim Eriksson med seriealbumet Det kändes lugnt när mina känslor dog (Kartago förlag 2016). Den som uppskattar exempelvis Nina Hemmingsson och Liv Strömqvist känner igen sig. Perspektivet är feministiskt, och det handlar om modet att inte orka vara perfekt. Om att varken kunna eller vilja leva upp till andras förväntningar kring utseende och beteende.

Eriksson huserar i konsthallens mindre rum under sommaren. Själva utställningen består av fem stora figurer, målade på skivor, och två scener målade i svartvitt direkt på väggen.

De senare levererar oneliners på temat att inte ta för stor plats och att inte ta för stora frågor i sin mun. Ett slags Jante som blir laddat just för att det är baserat på patriarkatets outtalade förkörsrätt. Osminkade vardagsscener som träffar mitt i prick och med små medel sätter fingret på större företeelser.

Utställningens mer rumsliga figurer har gemensamt ett slags nollställt ansiktsuttryck, med tomma ögonhålor som får dem att likna teatermasker.

En uppgivenhet som man inte återfinner i Erikssons album, där karaktärerna trots allt har en viss kaxighet och revolterar på olika sätt mot sina egna eller samhällets förväntningar. Självkänslans upprättelse är inte lika påtagligt närvarande här. Ändå är de uttrycksfulla. Man anar en viss stolthet och en känsla av att det är helt okej att inte ha platt mage, rakade ben eller gå klädd i rosa klänning.

Erikssons bildvärld är både rolig och fin, och samtidigt träffsäker utan alltför mörka förtecken. Trots ämnets komplexitet känns avgrunden aldrig lika bråddjup som i exempelvis Nina Hemmingssons serier. Allra bäst fungerar utställningen att intas i samband med det tidigare utgivna albumet, som ger figurerna ytterligare en dimension, en förankrande kontext.

Thomas Lissing