Allkonstnären

Om allkonstnären Carl Johan De Geer måste välja skulle han bli författare. Hellre än fotograf, scenograf, bildkonstnär, regissör och allt annat som han också är .

- Det är det bästa sättet jag har att uttrycka mig för närvarande, men det är svårt att försörja sig på det. Jag har skrivit 13 böcker, men enda bästsäljaren är barnboken Örnis bilar. Förlaget vill gärna ha en uppföljare men det är inte så ofta man kan få en så bra idé. När jag skrev Örnis bilar var min son två och ett halvt år och jag berättade om tunga fordon för att få honom att somna före Aktuellt. I dag är han 14 år, och kan mer än jag. Pappa jag vet, säger han när jag berättar något för honom.

I väntan på att den stora idén till nästa Örnis bilar ska visa sig har Carl Johan De Geer som vanligt haft fullt upp. Det fanns en tid när det egna hemmet var hans plattform och scen. Dit fick han, som ung och okänd konstnär, bjuda in publiken för att visa upp sin konst.

- Jag och min dåvarande hustru bjöd in hundratals personer. Alla fick inte plats så en del fick stå i trappan.

I dag - 65 år gammal - är det han som är utbjuden och efterfrågad till scener landet runt. Varje vecka tycks lika hektisk. Fortfarande handlar mycket om långfilmen Med kameran som tröst, Del 2, som hade premiär på filmfestivalen i Göteborg i februari. För den belönades Carl Johan De Geer med Nordiska filmpriset, och lovord från både kritiker och publik. Ett lyft. Ett jätteerkännande, säger han, och jämför med mottagandet av första långfilmen Buljong 1995.

- Jag tror den fick en överkorsad geting i Expressen. Nu får jag fyra getingar för Med kameran som tröst. Även om man själv kan vara nöjd med en film känns det skönt när andra är det också.

För Carl Johan De Geer har kameran ända sedan barndomen varit ett skydd mot verkligheten, något att dölja sig bakom som iakttagare och registrator. Inte ens i de mest intima ögonblick kunde han låta bli att fotografera. Tusentals är inget ord som räcker för att summera alla de bilder han tagit, det får bli hundratusentals. Men det är slut med det nu säger han.

- När jag åkte till filmfestivalen i Göteborg var det första gången jag reste utan kamera.

I dag ser han verkligheten i vitögat och låter kameran vara det den är - ett tekniskt redskap.

I Med kameran som tröst, del 2 har Carl Johan De Geer grävt riktigt djupt i sin adliga släkthistoria, djupare än i Mormor, Hitler och jag som kom för några år sedan. Den här gången handlar det om farmor och farfar på det skånska slottet, och om den psykiskt sjuka mamman som levde i sin egen värld. Att visa de svartvita fotografierna på mamma i en flott Östermalmsvåning fylld av skräp och smuts är smärtsamt.

- Jag skulle aldrig kunna visa de bilderna på en utställning, det skulle vara alldeles för obehagligt. Då finns de för evigt. Men i en film passerar de snabbt förbi.

Arbetet med filmen har varit en välbehövlig terapi, ett sätt att göra sig kvitt svåra minnen.

- En sten faller från ens hjärta när man kan prata om det, säger Carl Johan De Geer.

Och pratar gör han gärna, närmast maniskt ibland. "Jag kan hata mitt ohämmade pratande" säger han i filmen.

- En gång höll jag ett nio timmar långt föredrag på filmfestivalen i Göteborg. Jag hade föresatt mig att jag skulle bräcka Fidel Castro, men en kuban sa att såna tal klarade Castro utan kisspaus. Det gjorde inte jag.

Men det är många som vill höra honom. Under vårt telefonsamtal ringer telefon nummer två. Cinemateket i Stockholm vill veta vad han ska säga senare på kvällen när några av hans kortfilmer ska visas där.

Den första Med kameran som tröst var en bok med fotografier som kom för tjugo år sedan. Del 2 är en långfilm och kanske blir det en Del 3, i så fall en roman och möjligen den som Carl Johan De Geer just nu skriver på. Men säkert är det inte. Många andra projekt är på gång.

- Den här veckan har jag hållit föredrag, målat 31 tavlor, gjort en scenografi ...

Det gäller att inte tacka nej till uppdrag säger Carl Johan De Geer, i alla fall inte om det är betydelsefulla uppdragsgivare som hör av sig.

- Man är ju alltid rädd att hamna på den överblivna kartan.

Men som läget är - vem tror på den risken?