Amanda Gormans kampskrift för barn är fin – men svår att tycka om
Nånting, nån dag
Text: Amanda Gorman
Bild: Christian Robinson
Översättare: Tessa Ramstad
Förlag: Bonnier Carlsen
Amanda Gorman – poeten som blev världsberömd i samband med President Bidens installation – försätter mig i en svår sits. Hennes nya bilderbok är fin och sympatisk men jag tycker inte om den.
Man måste vara en rabiat wokehatare för att inte sympatisera med bilderna på barnet som städar upp skrot från gården och planterar blommor, eller den inkännande dikten som manar till gemensam kamp. Främst för miljön antar jag, men fler strider är tänkbara.
”Summan blir ändå att barnen får röja upp efter de vuxna. Vore det inte bättre att de stora skärpte sig?”
Dikten medger att det egentligen inte är barnets kamp men summan blir ändå att barnen får röja upp efter de vuxna. Vore det inte bättre att de stora skärpte sig? Och är det rimligt att hoppas på nästa generation? Folk hoppades på oss födda kring 1980, främst gällande miljön och rasismen. Vi var usla på det och ska alltså nu lämna stafettpinnen vidare?
Läs och gilla boken om ni måste, men låt det i så fall inte stanna där.
