Beethovens nia som dans
Danssatsningen i vårt sydostsvenska kulturliv fortsätter. Den här helgen innebär något av en höjdpunkt den här terminen eftersom Dansens dag infaller på söndag. Men frågan är om inte den mest avancerade föreställningen kom med Cas Public i Konserthusteatern.
Ludwig van Beethoven var helt döv när han skrev sin odödliga nionde symfoni. Den kallas Pastoralsymfonin men är i dag mest känd för att den innehåller det kända ”Ode till glädjen”. Det är den melodi som EU har gjort till sin signatur.
I danstruppen finns en mycket uppmärksammad artist, nämligen Cai Glover, som förlorade sin hörsel när han var åtta år gammal. Han är centralgestalt i den här föreställningen som överlag bjuder på mycket imponerande insatser.
Som ni säkert anar finns det en koppling. Beethovens musik hörs nästan hela timmen, omstuvad, samplad, spelad på hög volym och ibland filtrerad så att den liknar det en hörselskadad person kan uppfatta.
Till denna klassiska musik fick publiken en energisk, rolig, hela tiden skiftande historia. Tre personer fick till och med själva vara med på scenen, helt oförberedda. Efteråt vittnade alla tre om hur spännande det hade varit att befinna sig där uppe bland dansarna.
Cas Public kan klassisk dans. Daphnée Laurendeau dansar på tå, med samma frenesi som de övriga, en fantastisk prestation bara det.
Men det är Cai Glover som är centrum för berättelsen. Han kopplar av sig sina hörhjälpmedel och dansar ändå, utan att höra musiken. Publiken fick också se en film som projicerades bakom dansarna, där en pojke, kanske åtta år gammal kämpar med sin hörapparat och sina känslor inför att vara döv. En mycket rörande dubbelprojektion.
Allt detta är medvetet gjort. Hèléne Blackburn, koreografen, sade efter föreställningen att hon inte anser att dansen ska anpassas efter dansen eller tvärtom. De båda uttrycken ska vara lika giltiga, lika starka i sin egen rätt.
Den föresatsen har hon också lyckats med. Beethovens musik är mycket stark i sig, men har här förstärkts genom att vissa delar av symfonin har lagts i en slinga och repeteras på ett nästan hypnotiskt sätt.
Samtidigt är dansen mycket uttrycksfull och kraftfull. Till slut får publiken höra de välkända slutackorden i Beethovens ode. Dansarna faller ihop på scenen. Vi i publiken applåderar länge.
