Bertil Vallien: ”Ulrica gjorde avtryck överallt och allt hon rörde vid blev succé”

Bertil och Ulrica blev ett par redan i plugget. De träffades på Konstfack i Stockholm 1960. Och de höll ihop tills döden bokstavligen skiljde dem åt.

– Hon dog utan minsta förvarning. Inte en blick, inte ett ljud. Jag fångade henne i mina armar. Bara så, säger han och tittar på mig med ögon med sorgkant.

På staffliet i ateljén hade färgen på hennes sista tavla ännu inte torkat. Hon jobbade in i det sista med en utställning på Vida konsthall & museum på Öland, som sonen Hampus driver. Bertil plockar bland tavlorna som förmodligen ska ingå i utställningen. En av de nyare bilderna är den med korset.

– En förvarning? Vi pratade ofta om döden och vad som skulle komma sedan. Jag var ju övertygad om att jag skulle gå först. Inte minst eftersom Ulricas mamma var 94 när hon gick bort. Men så blev det inte.

Den 21 mars drabbades Ulrica Hydman Vallien av en massiv hjärtattack. Paret höll på att göra sig i ordning för att gå på ett föredrag i byn de bott i sedan tidigt 1960-tal. Efter konstfack tillbringade de ett par år i USA, men redan 1963 flyttade stockholmarna till Åfors.

– Då var det goda tider för glasbruken, som framför allt tillverkade bruksglas. Vi såg en möjlighet att komma med något nytt, nämligen konstglaset. Men krisen väntade bakom hörnet när Duralexglas och annat fabrikstillverkat glas gjorde entré.

– Men då hade vi redan rotat oss här i Åfors, och fått en chans att köpa det här huset.

Det är den gamla smedens bostad. Han hette Broms och tillverkade spik.

– Det här var 1960-tal, hoppfullhetens tid. Optimismen fanns där. Vi var på gång.

Det var där någonstans – i kölvattnet av flowerpowers och allt det – som hustrun Ulricas så älskade bildspråk föddes.

– Och hon behöll sin speciella stil livet ut. Den var så enkel, men ändå omöjlig att kopiera. Man såg alltid att det var hennes saker. Om det så var ett paraply hon dekorerade, eller ett konstföremål hon skapade, säger Bertil och lyfter på koppen med kaffe som såklart är designad av hustrun.

Bertil kramar försiktigt koppen och försöker sammanfatta hennes gärning.

– Ja, hon blev poppis. Allt man ser tunnas ut efterhand… Så även i Ulricas fall. Hon pikade, sedan dalade det, men hon har kommit tillbaka. Som en krets. Hon är trovärdig i dag igen. Folk hör av sig, från hela världen. Det stödet har varit oerhört viktigt för familjen.

Bertil blickar ut över dammen som får det gamla huset att ligga under vattenytan.

– Det här är paradiset, sammanfattar han och tillägger:

– Varje morgon – vinter som sommar – tar vi oss ett bad. Ett livselixir.

Han talar ofta i termer av vi, som om Ulrica fortfarande är närvarande, vilket hon på sätt och vis är. Överallt ser man spår av henne. Hennes design som finns i varje vrå i änklingens liv. Dörrar i huset med hennes målningar, skulpturer vid dammkanten och den målade pumpen uppe vid bensinstationen.

– Ja, hon gjorde avtryck överallt och allt hon rörde vid blev succé.

”Antikrundans” Knut Knutson berättar att han så gott som dagligen under sina hembesök stöter på föremål som är designade av Ulrica Hydman Vallien. Bertil nickar instämmande.

Hur har tiden varit för dig efter hennes tragiska bortgång?

– Alltså, jag är i grunden en rätt stabil person. Första veckan uppförde jag mig någorlunda rationellt, som man ska. Jag grät såldes i floder, det var sorg, och det höll i sig i ett par veckor, men sedan… Du förstår, jag gick in i väggen fullständigt. Framför allt fysiskt. Jag tappade balansen totalt. Drabbades tydligen av något som heter kristallsjukan.

Hur klarade du dig ur det?

– Det blev förstås sjukhus, och en massa konstiga övningar. Men det blev bättre.

Bertil sitter tyst en stund och vi blickar ut över det magnifika landskapet där en mäktig granskog tornar upp sig i fonden.

– Man blir av med en livskamrat… Vi var ju gifta i 53 år, eller vad det nu var. Det är mycket konstigt allting. Det blir så förtvivlat tyst här. Vi var som en enda kropp. Vi lagade middag tillsammans, jag tog fram stekpannan och hon dukade, alla de där dagliga rutinerna. Ja, till allt det där med barn och barnbarn. Och sedan samtalen. Ulrica hade åsikter om allt och vi hade ständigt diskussioner om allt. Saknaden är enorm.

Men klarar du dig nu?

– Ulrica var flockledaren. Hon hade koll på allt som rörde familjen. Jag kan inte säga att jag klarar just det.

Men hur fixar du vardagen?

– Det är jobbet. Det räddar mig. Bruket Kosta är liksom trösten. Alla där i mitt team. De betyder oerhört mycket just nu.

Så du fortsätter arbeta?

– Ja, jag har två nya beställningar på gång. Till den 4 juli. Bland annat en till ett museum i St Petersburg i Florida. Det är ju så synd att jag får så många uppdrag nu när jag är så gammal… Fast fint förstås. Inte minst nu när jag är ensam.

Ni var ju båda konstnärer.

– Ulrica, ja, men hon saknade ett verktyg… Hon hade inget suddgummi!

Suddgummi?

– Ja, hon gjorde allt direkt. Jag ska berätta en historia. Var inne på Handelsbanken, som vi anlitar, och det visade sig att hon målat en hel vägg där. Vilket jag inte visste. Bankmannen berättade att hon kommit in en dag, tyckte att väggarna var så tråkiga och hon gjorde en stor målning där. Det tog henne en halvtimme. Bankmannen berättade att hon efteråt hade sagt: ”Gud så bra det blev, jag ska göra tyg av det mönstret”. Och så blev det. Det hon målade där på banken i all hast blev lakan som såldes i mängder.

Och du är mer för det där med suddgummin, får man förmoda?

– Exakt! Eftertanke är min grej. Jag skissar, refuserar… Blir aldrig nöjd fullt ut. Vi var olika. Men på det sättet kompletterade vi varandra väl också.

Men om nu Ulrica var mer otålig, hur stod hon ut med att du var så pedantisk?

– Hahaha! Hon var oerhört uppriktig. Nästan på ett chockerande sätt. Klart att jag blev sårad ibland när hon kritiserade mig. Det är ju aldrig kul att få kritik från någon man älskar. Men jag tror ändå att hennes kritik gjorde mig till en bättre konstnär. Det är så enkelt att berömma, men tuffare att ge kritik. Men hon kunde det. En del förväxlade hennes uppriktighet med att hon skulle vara oförskämd. Men det var hon aldrig. Tvärtom. Hon var omtänksam.

Förklara!

– Mecenaten Robert Weil skrev en runa i Dagens Industri. De blev ju vänner, men först efter att hon kallat honom riskkapitalist. Inte alla gillade hennes uppriktighet, man han gjorde det. Och de som gillade hennes uppriktighet blev hennes vänner.

Hur var hon mot sig själv?

– Hon tyckte att allt var så kul och hon var faktiskt rätt okritisk mot sig själv. Hon gjorde något, blev nöjd, kände sig färdig med det, och fortsatte med nästa steg. Hon litade alltid på första, ska man säga, anslaget. Hon ville inte förbättra. Och konstigt nog var hon alltså alltid nöjd. Hon tyckte att allt hon gjorde var bra. Hon sa ofta: ”Gud vad bra det här är”.

Men du tycker väl också att du är bra, med tanke på till exempel det där miljondollarprojektet…

– Måste ge dig lite bakgrund först. Bruket slogs ju igen här i byn för 7-8 år sedan. En stor sorg. Kulturskymning, mörker. Orrefors också. Kosta är dock kvar, men med blott 40 anställda inklusive administrativ personal. Det var inte så kul.

Vad fick det för konsekvenser för dig?

– Att jag inte längre kunde producera tillräckligt för att ställa ut i USA dit jag återkommit två gånger om året med utställningar. Krisen höll i sig några år, men Henrik Swartling, ny ”exportchef” på Kosta, tyckte att man ”tappat” USA.

Man började arbeta upp gamla kanaler. Och Thomas Hawk i Columbus i delstaten Ohio nappade på betet.

– Han hade en idé, som såklart aldrig hade funkat här! Miljondollarprojektet! Man kan ju inte döpa ett konstverk till ”One million dollar boat” i Sverige.

Men Bertil bangade inte för det utan satte sitt team i arbete. Ett år senare ställdes verket ut som planerat. Men resan dit var strapatsrik.

– Om! Båten var ju gigantiskt stor. Och när det gäller glas handlar det mycket om kylning. Vi hade gjort beräkningar men missat en liten detalj, en fot som stack ut. Den svalnade för tidigt och allting sprack… Man kan säga, att jag inte fick nån semester den sommaren… Fick alltså göra nya formar och så vidare.

Bertil berättar om hur han inspirerades bland annat av en berättelse från ungdomen om hur några arkeologer hittade en orörd grav i en pyramid, och när upptäckarna sedan lyfte på locket till sarkofagen så steg en guldpatinerad kvinna upp ur kistan…

– Ja och hon förkolnades sedan stunden efter. Sånt är fascinerande.

Hans konstverk väckte också mycket uppmärksamhet. CNN var på plats när det först visades i Chicago. Nu är verket sålt till ett museum (Flint Institute of Arts i Michigan).

– Ja, ingen privatperson kan ha något sådant hemma, säger han skrattande.

Gjorde du och Ulrica någonsin något ihop?

– En gång. För Absolut Vodka. Fast det höll på att sluta i skilsmässa. Nästan, jag skojar. Alltså det gick inte att kombinera oss. Michel Roux kontaktade oss. Mannen bakom succén med vodkan.

Paret tackade ja, men kunde såldes inte samarbeta. Avvaktade. Lät det bero.

– Vi hade reste till New York tillsammans och på något sätt hade han fått reda på det så han bjöd över oss till sitt kontor. Det var bara det att vi inte hade något att visa, så jag rusade ner i snabbköpet och köpte ett block, ett med rosa elefanter på för barn, och vi satt tillsammans, Ulrica och jag, i sängen hela morgon och skissade på en idé. Men Michel Roux var nöjd när vi sedan träffades.

Berättade du någonsin för honom om hur det gick till?

– Ja! Och han gillade ju idén med det där glasblocket med en båt på ovansidan. Ulrica var dock inte lika nöjd…

Men Absolut gjorde tummen upp och paret kunde placera sig vid sidan om andra kontrakterade konstnär som Keith Haring och Andy Warhol…

Har du nu upptäckt saker om Ulrica du inte kände till tidigare?

– Oh ja. Hon var en konstnär med intresse för pengar. Hon gillade att spela och spekulera i aktier. Men hon hade ordningen på pappren. Och våra båda sönerna ärver henne och hennes två bolag. Men jag tror inte jag riktigt lärde känna den där sidan, den som hon lade ner ett jättejobb på, som var en mer okänd sida. Och nåt annat jag upptäckt var hennes ambition att skriva, kanske inte en bok, men det finns mycket skrivet.

Vad tog sig det där med det ekonomiska sinnet för uttryck i ert förhållande?

– Hon tyckte alltid att det var kul att slå mig, i framgång och inkomster. Ja, hon tjänade mer än jag. Samtidigt var hon väldigt generös. Inte minst mot barn och barnbarn.

Vad händer med hennes konst nu?

– Vi har flyttat över en del av Ulricas egna samlingar till Vida, och planerar att bygga ett magasin där för konsten. Vi visar en del av det nu i samband med hennes separatutställning 18 augusti, och mycket kommer därför inte att vara till salu.

Men det blir alltså även de tavlor hon arbetade med in i det sista?

– Hon fick inte alltid cred för måleriet. Men det var inget som hon led av. Det är kul vet du, men sonen Hampus var på henne: ”Morsan, du måste göra nåt nytt”. Och hon tog till sig av det och försökte verkligen ta sig ur redan invanda manér. Nu hann hon aldrig slutföra det hela, men ett 20–tal verk finns. Vi planerar att visa upp den sista målningen i ett staffliet där den stod som en slags installation mitt i rummet.

Hur ser framtiden ut annars?

– Vi försökte flytta en gång. Skaffade en lägenhet i Stockholm, men jag fick spader. Jag älskar skogen, älskar att åka ut med kanoten. Jag stannar här nu.

Fotnot. Lördag 26/5 14.00 är det minnesstund för Ulrica Hydman Vallien på Vida konsthall & museum.