"Brutal och poetisk" – Kiefer visas i helfigur

Enorma dukar hänger på väggarna i Artipelags konsthall – tunga av färg, blybitar, halm, aska, växter och grus. Intill tronar en blystaty av ett bibliotek, "Sol Invictus elagabal" som väger hela åtta ton. Anselm Kiefers verk är både värdefulla och svåra att flytta och han har hittills aldrig visats stort i Sverige, fastän han är en av Tysklands mest namnkunniga konstnärer. Men när Artipelag i Stockholm nu firar tioårsjubileum ville konsthallen slå på stort.

Utställningen visade sig dessutom bli oväntat aktuell. Museichef Bo Nilsson pekar på det stora verket "Böhmen ligger vid havet", skapad utifrån en dikt av Ingegerd Bachmann.

– Den knyter an till att Hitler 1938 ockuperade Böhmen, som tillhörde Tjeckoslovakien – eller det Hitler kallade Sudetlandet. Där bodde många tysktalande och då ville han precis som det som sker i Ukraina nu integrera tyskarna i det stortyska riket.

Anselm Kiefer föddes 1945 och växte upp i ett sönderbombat Tyskland. Men ruinerna störde honom inte i barndomen, tvärtom såg han dem som symboler för pånyttfödelse och har jämfört dem med blommor.

Ruinen är hos Anselm Kiefer en bild för hur det förflutna präglar framtiden, hävdar Bo Nilsson. Med den inställningen synade en ny generation tyska konstnärer den nedtystade historien, men det var kontroversiellt.

– De var "bråkiga" och tog tag i det som var bortträngt i det tyska arvet: nazismen och Förintelsen, säger Bo Nilsson och beskriver hur Kiefer motsatte sig föreställningen om att landet kunde starta om från en nollpunkt, ett tabula rasa.

Nilsson pekar på att det i Anselm Kiefers verk finns två sidor av Tyskland: aggressionen och humanismen. I sin första utställning iklädde sig Kiefer sin pappas militära kaptensrock och gjorde den förbjudna Hitlerhälsningen – för att konfrontera tystnaden kring Tredje riket. Han beskylldes för att vara nazist men har framhärdat i att konfrontera Tysklands förflutna. Han gör det i bilder av förkolnade landskap efter krigsslag, i apokalyptiska scener och verk om tyska hjältar. Ofta är de laddade med förtätade mytologiska, andliga och politiska betydelser.

– Å ena sidan finns där kriget, och fascinationen som ett barn kan ha inför vapen, flygplan och fartyg. Å andra sidan är han en extrem humanism. Han är också akademiker och det märker man, han är full av kunskap och boken är ett centralt begrepp i hans konstnärskap, säger Bo Nilsson.

Men Anselm Kiefer lämnade Tyskland i början av 90-talet och flyttade till Barjac i Frankrike, där han byggde upp en gigantisk utomhusateljé med torn, underjordiska labyrinter och en amfiteater.

– Han uppfattade sig själv som alltför tysk, man förknippade honom så mycket med den tyska identiteten och arvet, förklarar Bo Nilsson.

I Barjac började han odla vallmo, solrosor och tulpaner – blommor som ofta är inkorporerade i hans verk, och som har flera kulturhistoriska konnotationer. Vallmo såddes exempelvis i Frankrike kring åkrarna som en hyllning till omkomna soldater. Poeten Paul Celan skrev dikten "Todesfuge" om Förintelsen, i diktsamlingen "Vallmo och minne". Det är också titeln på en av Kiefers glasvitriner, där förtorkade vallmoblommor skjuter upp från ett skåp med blytyper till en tryckpress.

Kiefer sammanför också poesin, filosofin och naturvetenskapen. Bland annat i en hyllningssvit till fysikern och renässansmänniskan Robert Fludd, som på 1600-talet hävdade att det finns en koppling mellan jordens växter och stjärnorna i himlen.

Dikterna blir för Anselm Kiefer "som bojar på havet". De är "hållpunkterna där en del av allt stjärnstoft samlas och blir kvar, en smula materia i antimateriens avgrund".

– Han är både brutal och poetisk, det är Kiefer i ett nötskal, säger Bo Nilsson.