Carolina Neuraths roman är som bäst i de tyngsta partierna
Fråga aldrig om Marianne
Författare: Carolina Neurath
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Ända sedan hon var liten har Carolina Neurath anat att det är något särskilt med hennes farmors syster Ingrid. Det blir alltid stelt kring henne, Carolina och hennes bror ombeds dämpa sig och de vuxna trippar på tå. Det är som om alla anpassar sig för att inte förarga henne. Som att de är rädda. Carolina vet att något hände med Ingrids dotter, att hon dog bara 16 år gammal. Men när hon frågar hur det gick till får hon inga tillfredsställande svar.
Nu har hon genom gamla dagböcker, sin farfars anteckningar och återberättande pusslat ihop historien. Ingrid och hennes syskon växte upp på en gård i Småland. De båda systrarna flyttade till Stockholm i tonåren för att gå i skolan. Medan Carolinas farmor, Marianne, fann sig till rätta i huvudstaden längtade Ingrid efter något ännu mer storslaget: Paris. Efter ett havererat äktenskap som till hennes förtvivlan inte gav några barn flyttar Ingrid slutligen dit. Det som får henne att ta steget är att Marianne väntar barn. Hon kan inte stanna kvar och se på när hennes syster får det hon själv önskar sig allra mest.
I Paris får hon jobb som sekreterare. Och plötsligt slår den stora kärleken ner som en bomb. Han heter Pierre och är allt hon drömt om: stilig, intellektuell, temperamentsfull. De inleder en passionerad och stormig relation och får slutligen ett barn. En flicka som de döper till Marianne efter Ingrids syster.
”Hur kan en mamma döda sitt eget barn? Man får aldrig riktigt grepp om de bakomliggande orsakerna.”
Livet blir inte så drömlikt som Ingrid har föreställt sig. Hon känner sig kvävd av moderskapet och relationen med Pierre utvecklas alltmer till en maktkamp kantad av Ingrids våldsamma utbrott. När äktenskapet slutligen spricker slås hon i spillror. Hon lägger skulden på alla utom sig själv: Pierre, hans älskarinna, till och med Marianne. Driven av hat och besatthet gör hon det mest otänkbara: hon dödar sitt barn.
Hur kan en mamma döda sitt eget barn? Man får aldrig riktigt grepp om de bakomliggande orsakerna. Bara att det fanns ett frö där från början, något som gjorde att Ingrid aldrig kände sig som andra och alltid längtade bort. Något som gör att hon inte kan kontrollera sig. Kanske handlar det om en bakomliggande diagnos, kanske om en obehandlad förlossningspsykos.
Carolina Neurath är prisbelönt journalist och har tidigare skrivit flera spänningsromaner. Men här är hon ute på lite för djupt vatten. Språket känns platt, kontrasten mellan de olika rösterna är för skarp och flera av karaktärerna känns endimensionella, inte minst Carolina själv, konstigt nog.
Något som verkligen sticker ut i romanen är skildringen av Ingrid. Hon levandegörs genom sin längtan, oro, rastlöshet, gränslöshet, oförutsägbarhet, impulsivitet och totala oförmåga att svälja minsta oförrätt. Man ser henne framför sig, med sammanbitna käkar, irrande blick och knutna nävar, ständigt redo för strid. Det är utmattande. Men man rycks med. Ända fram till det oundvikliga slutet. Och det är intressant hur romanen lyfter som mest i de partier som säkert varit svårast att skildra.
