Dan Wolgers: Någon enstaka grej ångrar jag

Det börjande men en oduglig slev. Följde gjorde en urusel ask. Därefter ett värdelöst skåp. Och som final en stol som inte gick att sitta på. En ung Dan Wolgers tvingades inse att det aldrig skulle bli någon konsthantverkare av honom. Han skulle få bli konstnär i stället.

– Jag trodde att jag kanske skulle bli möbelsnickare. Men min lärare i konsthantverk, som var en mycket snäll och förstående person, tittade på vad jag hade gjort och sa: "Du ska inte gå här, du ska gå på konsthögskola." Plötsligt föll polletten ned, säger Dan Wolgers.

I år firar han 40 år som konstnär, vilket i sommar firas med dubbla utställningar. Frågan är om han blivit bättre eller sämre med åren.

– Jag tycker ändå att jag blivit bättre. En sak som jag insett med åren är att jag aldrig kommer att bli färdig. Jag har arbetat med konst i 40 år, men jag kommer ju ingenstans. Arbetet tar aldrig slut och det kanske är bra. Jag kan ju inte något annat än det här.

Fast det är inte sant. Innan Dan Wolgers slog in på den konstnärliga banan hann han jobba som servitör, förskolelärare, diskare, köra färdtjänst och extraknäcka som vaktmästare på Nordiska museet, där han ofta hittade på allehanda ursäkter för att få göra sig ärenden till museets enorma magasin, fullt med gamla konstiga grejer.

– Det var som en blandning mellan sagovärld och ateljé.

Dan Wolgers har fortsatt att omge sig med märkliga prylar. Ateljén är full av grunkor som han har samlat på sig genom åren. Somliga har blivit konst eller inspirerat till verk, andra har bara blivit liggande.

– Men de håller tankarna i trim. Jag har ibland tänkt att jag, om jag inte hade blivit konstnär, kanske skulle ha blivit antikhandlare.

Somliga tycker nog att Dan Wolgers gjort och skapat en hel del konstiga saker – till och med provokativa och direkt upprörande. 1991 lät han en reklambyrå skapa verken till en utställning, själv dök han bara upp och signerade dem, och i konstens namn stal han 1992 två bänkar från Liljevalchs konsthall och sålde dem på auktion.

Det blev mycket fokus på personen Dan Wolgers. För mycket, tyckte han själv. Det var då han skapade sitt kanske mest kända verk: "Här slutar allmän väg", en serie fotografier på vägskyltar. 1995 letade han upp fem skyltar med texten "Här slutar allmän väg", fotograferade dem och ställde ut bilderna. Tanken, berättar han, var att här slutar all onödig uppmärksamhet, här slutar allt skitsnack. Den som var intresserad kunde följa med honom förbi den där skylten.

– Glädjande nog är det många som valt att göra det.

Dan Wolgers återkommer under intervjun till hur viktigt det är att vara uthållig. I hans fall har det varit det enskilt viktigaste. Han känner inte lust varje dag då han går till ateljén. Så har det alltid varit. För det mesta känner han för att göra andra saker. Likväl går han dit.

– Det finns en slipsten i den motsättningen som är bra för mig.

Det har blivit många verk med åren, allt från en enörad gosedjurshund till sammanfogade glödlampor. Bland alla dessa verk, finns det något som Dan Wolgers ångrar?

– Det hör till den konstnärliga hygienen att ställa sig den frågan åtminstone en gång per år, och jag har alltid varit noga med min hygien. Någon enstaka grej brukar jag alltid komma på, men så tänker jag ett varv till och då framstår den ändå som nödvändig i helheten, som ett trappsteg på vägen uppåt och framåt.

Ett annat av Dan Wolgers mest kända verk är telefonkatalogen. För snart 30 år sedan fick han i uppdrag att designa Stockholms stads telefonkatalog. Många andra hade nog satt en bild av ett konstverk på framsidan, Dan Wolgers å sin sida gjorde konst av själva katalogen genom att låta sitt eget telefonnummer pryda katalogens framsida.

Han blev förstås nedringd och bytte snart telefonnummer. I dag svarar i stället Johan Rojstedt när man ringer numret.

– Jag jobbade med ett antikprogram för teve för några år sedan och vi hade med en av hans kataloger. Jag fick veta att numret var ledigt och tog det som en kul grej. Det händer någon gång i månaden att någon ringer och frågar om de har kommit till Dan Wolgers, säger Johan Rojstedt.

Dan Wolgers själv har dock aldrig ringt, men det kanske vore en ide till ett nytt konstverk, ett samtal mellan Johan Rojstedt och konstnären?

Telefonkatalogen som sådan gick i graven för snart tio år sedan, och Dan Wolgers firar 40 år som konstnär – börjar han känna sig gammal?

– Ja, det gör jag faktiskt. I dag när jag träffar unga konststudenter, riktigt unga som går på förberedande konstskola, då har de lite svårt att hänga med. Men efter ett tag blir det roliga diskussioner.