Elia Suleiman: "Ett ingripande från djävulen"

Precis som de flesta andra parisare nu för tiden är Elia Suleiman hemma i sin lägenhet. Och där trivs han ganska bra. Efter ett års intensiv marknadsföring över hela världen av "It must be heaven" hade han ändå planerat att stanna hemma och att se japanska filmer ett tag.

Samtidigt oroar han sig över pandemins konsekvenser för samhället och för allt "skräp om coronaviruset" som kommer att komma i filmväg. Och han saknar sina dagliga promenader i Paris.

– De är en viktig del av mitt arbete och är några av de viktigaste kontemplativa stunderna för mig. Ibland sitter jag helt stilla i en särskild stol i flera timmar och ibland går jag på promenader. Det är en del av mitt dagdrömmande, min inre röst. Det är oerhört väsentligt, säger han.

I "It must be heaven" spelar han en version av sig själv, som lämnar hemlandet Palestina för att resa ut i världen för att sälja in sin nya film. Men kontrollen och våldet hemifrån förföljer honom i den ena absurda scenen efter den andra. Filmen blir dels ett slags lek med tanken att Palestina finns överallt, dels en kommentar till det globala övervakningssamhället, säger Suleiman.

Sedan kom coronakrisen och gjorde allt kusligt aktuellt. Känslan förstärks också av att han lät delar av filmen utspelas på folktomma gator i Paris.

– I filmen pratar jag om undantagstillståndet, polisstaten och globaliseringens påverkan på fattiga och minoriteter, men jag kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig att det bokstavligen skulle bli på det här sättet. Makthavarna kunde inte ha önskat sig bättre. Det är som motsatsen till ett gudomligt ingripande. Ett ingripande från djävulen. Alla protester och all aktivism har upphört över en natt. De kommer att ta chansen att stänga gränserna av nationalistiska orsaker, säger han.

Elia Suleiman har jämförts med Jaques Tati och Buster Keaton. I sina filmer spelar han en stillsam figur som oftast tigande iakttar ofta löjliga och samtidigt våldsamma händelser som pågår i omvärlden.

– Den här rollfiguren är en projektion av vem jag är. Jag kanske har förstärkt skämteffekten och gjort den överdrivet bortkommen, men jag är bortkommen i verkligheten också. Det här är en figur som jag känner väl, säger han.

Något som han också har hämtat från verkligheten är en scen där han blir brutalt refuserad av en filmproducent eftersom han inte är tillräckligt palestinsk i sitt filmskapande, berättar han.

– Den där monologen är från saker som jag brukade få höra när jag började göra film. Nu för tiden är sådant mer subtilt. Många vet inte vad de ska göra med mina filmer, speciellt i USA, och jag tror att det beror på att jag inte är tillräckligt etniskt tydlig. Jag är en palestinsk filmskapare, men som filmar på andra platser med historier som inte är rent palestinska. Idén att jag skulle våga lämna skogen där jag föddes och ge mig in i staden verkar beröra vissa personer på fel sätt.