En doft av Christer Strömholms Paris

Som att komma till Paris första gången och gå av tåget på Gare du Nord. Så tänker sig utställningens två kuratorer, sonen Joakim Strömholm och Anna Nilsdotter, själva inledningen. En gigantisk förstoring av ett ensamt lysande fönster i natten sätter stämningen, men här finns också ett urval Parisbilder från Christer Strömholms bokdebut "Poste restante", ett slags fotografisk självbiografi och programförklaring: en gravsten med vad som ser ut som ett uppslitet rymningshål, en liten flicka bakom galler och en svepning som ger religiösa associationer.

– Vad döljer sig bakom den? Jo det kan jag tala om. Det är en bilmotor. "Dold bilmotor" skulle den kunna heta och då blir det genast väldigt tråkigt. Nu förstörde jag bilden, säger Joakim Strömholm som förklaring till varför Christer Strömholm aldrig satte titlar på sina bilder.

Ett undantag finns dock: ett fotografi av en storögd pojke som ser ett skådespel på en marknad i stadsdelen Pigalle 1955 döpte han till "Lille Christer". I den pojken såg Christer Strömholm sig själv.

En annan central bild i utställningen "Christer Strömholm: Porträtt i Paris" föreställer hans mamma, Lizzie Clason, fotograferad i Venedig 1938 av den då 20-årige sonen som på den tiden tänkte bli konstnär. I montern nedanför ligger en samling av hans brev till henne. Det var kallt i Paris, han frös och bad mamma skicka kläder.

– Det här är verkligen en patriarkal utställning, vi har kanske med tre kvinnliga konstnärer på bilderna och man kan tänka "oj, att han var så macho" men det var ju också tidens anda. Vi ville lyfta fram att bakom allt det här hade han också sin mamma. Han skriver brev och ber om pengar till hyran. Han skriver "sötnos", "min lilla mamma", det är rara brev även om han är väldigt manipulativ när det gäller att få pengar, säger Anna Nilsdotter.

Besökaren ser Paris genom Strömholms ögon och via bilder tagna från 1940-talet fram till och med 1960-talet. Men förutom cirka 200 fotografier finns också en rekonstruktion av det spartanska hotellrummet som han hade tagit över efter den svenske poeten Paul Andersson –"poète de tout" – som Strömholm också fotograferat.

Strömholm hade med sig böcker (Mickey Spillanes deckare och Nalle Puh), bordsdukar, pipor och teknik för att tjuvkoppla elen. Ordningen på all fotoutrustning är minutiös. Här finns också en kaffekopp med sockerbitar. Livet ut hade han massor av socker i kaffet.

Christer Strömholm har sagt att alla hans bilder egentligen är en form av självporträtt. På 1960-talet bor han samma kvarter som Hemingway bodde i på 1920-talet och fotograferar människor på barer. Där finns billiga hotellrum men också likasinnade, "rotlösa, sökande människor på flykt undan välfärdskretsen i återuppbyggnadens Europa" skriver Strömholm.

Fram tills nu är det framför allt bilderna på transpersoner tagna på småtimmarna i 1950-talets Pigalle som har blivit synonyma med hans Parisfotogafier. De är inte med här. I stället visas porträtten av konstnärer som Alberto Giacometti, Le Courbusier, Robert Rauchenberg och Niki de Saint Phalle. En fantastisk bildserie på konstgruppen De nya realisterna kompletteras med en filmsnutt där Jean Tinguely låter sina glatt småberusade konstvänner dra en vagn med en av hans mekaniska skulpturer genom centrala Paris. Allt slutar med att konstnären blir tagen av polisen. Det är stor humor.

Just konstnärsporträtten har tidigare i hög grad fått stanna i arkiven, enligt Anna Nilsdotter.

– Nu har tiden marinerat dem. De känns mycket mer levande. För första gången får de vara ensamma i en utställningssal, de blir liksom inte utkonkurrerade av de andra kanske mer dramatiska bilderna. Samtidigt har tiden gjort dem mer magiska, föremålen har blivit laddade, mystiska.