En filmare söker sin flock
Vid filmfestivalen i Berlin för snart två år sedan plockade Björn Runges Om jag vänder mig om hem en Silverbjörn för bästa ensemble. Nu är Runge tillbaka med det nattsvarta dramat Mun mot mun. Tillbaka är också mer eller mindre samma ensemble från förra filmen: Peter Andersson, Marie Richardson, Magnus Krepper, Pernilla August, Ingvar Hirdwall och Ann Petrén.
- Det är ju några av Sveriges bästa skådespelare. Så det är bara en glädje att utvecklas tillsammans, att få fortsätta på en gemensam resa, säger Björn Runge.
Han är inte ensam i film-Sverige om att återvända till samma skådespelare. Regissörslistan rymmer namn som Richard Hobert, Colin Nutley, Ulf Malmros, Josef Fares och Lisa Ohlin, för att nämna några.
- Om det finns 25 skådespelare på topp i vårt land och de är ett snäpp vassare, varför ska man inte använda sig av det bästa man har, säger Richard Hobert.
- Man ser också, om jag får vara lite provokativ, i den väldigt stora svenska filmproduktionen, väldigt många nya skådespelare som får möjligheten men som man på ett tydligt sätt ser inte fungerar. Det går inte att sätta vem som helst i en huvudroll i en svensk film.
Björn Runge framhåller även han att den svenska filmbranschen inte är så stor. Men han vill även lyfta fram hur man fungerar ihop.
- Det inte är så jävla kul att ställa sig med ett team som man inte alla gånger känner, skådespelare man inte har en relation till, och sedan försöka få till en dialog under inspelningen som ska vara kreativ. Då är det skönt att ha några nyckelskådespelare som man känner, säger han och får medhåll av en av "sina" skådespelare, Marie Richardson:
- Har man jobbat ihop förut har man en trygg bas att stå på. Med rätt trygghet upplever jag att det ger möjlighet till kreativitet. Jag tror inte att det bara måste vara kaos för att de ska bli kreativt, säger hon.
Regissören Ulf Malmros pekar på att det är ungefär som i film som på andra arbetsplatser. Har det fungerat med någon vill man gärna jobba ihop en gång till.
- Det är enormt mycket grundarbete som måste göras mellan skådespelare och regissör, till exempel kalibrera sig så att man pratar samma språk.
Malmros verkar ha en favoritskådespelare framför andra och det är Kjell Bergqvist.
- Har man jobbat riktigt länge som Kjelle och jag så räcker det med små koder. Det går väldigt fort och smidigt.
Att det skulle vara hämmande för svensk film att använda samma skådespelare hela tiden håller Björn Runge till viss del med om.
- Visst finns det alltid en risk att ansikten dyker upp lite överallt. Men jag bryr mig inte. Ta till exempel Ingvar Hirdwall och Ann Petrén, som har ganska små roller i Mun mot mun. Från början var deras roller mycket större men sedan krympte de och då kunde jag inte säga att jag inte ville ha med dem, säger Björn Runge.
Han framhåller dock vikten av att föra in nya människor hela tiden.
- I Mun mot mun krockar jag de här oerhört erfarna skådespelarna med några amatörer som aldrig stått framför en kamera. Man måste krocka också, det får inte bli exakt samma, det går inte.
Lite av samma tillvägagångssätt har Ulf Malmros.
- För mig börjar det ofta med att en skådespelare har en liten roll. Om man sedan hittar ett bra samarbete och gillar varandra och det blir bra, så blir det en större roll nästa gång och en ännu större roll kanske nästnästa gång.
Att använda beprövade namn är väl också ett sätt att sälja in filmen?
- Jag hade med Stellan Skarsgård och Viveca Seldahl i en film som hette Harry och Sonja och då frågade någon hur det kändes att ha med så jättekända skådespelare. Då svarade jag att det spelar ingen roll hur kända namn man har om det inte är en bra berättelse. Annars är det bara som att ha jävligt fina spadar att gräva sin egen grav, säger Björn Runge.
En annan vinkel på temat levererar Ulf Malmros.
- Det är inte som i USA där en skådespelare kan bära en hel film intäktsmässigt. I Sverige har vi inga skådespelare som säljer biljetter. Det finns många filmer med de största skådespelarna som inte gått alls. Det är alltid storyn det handlar om, säger han.
Henrik Larsson
