En svindlande resa genom skriftens historia
Papyrus. Om bokens födelse i den antika världen
Författare: Irene Vallejo
Översättare: Annakarin Thorburn
Förlag: Albert Bonniers
Det är med nedtecknade ord som historien börjar. I människans gryning gav hon först ifrån sig läten för att därefter tala. Men orden var länge förgängliga, försvann i vinden. Därför är skriftspråket på många vis starten på vår historia. Först efter den uppfinningen kan vi höra förfäderna. Innan dess var deras värld tyst för oss, lika tyst som vår digitaliserade tid riskerar att bli om framtida generationer inte har apparaterna som krävs för att läsa disketter, cd-romskivor, fickminnen, ”molnet”, och så vidare. Det är en av slutsatserna man kan dra av Irene Vallejos imponerande bok ”Papyrus: Om bokens födelse i den antika världen”.
Homeros ”Iliaden” och ”Odysséen” ekar fortfarande tack vare en anonym grek som umgicks med feniciska handelsmän. Det var antagligen omkring 700 f Kr som den personen lärde sig deras vokallösa alfabet och därefter uppfann vokalerna. Och resten är som sagt historia. Alla berättelser som tidigare hade framförts från mun till öra, i en kedja där minnet var den svaga länken, kunde nedtecknas och räddas kvar för eftervärlden. Ungefär som Rosettastenen, en sten med en kort text skriven på både grekiska och med hieroglyfer, senare skulle bli den länk som under tidigt 1800-tal gjorde det antika Egyptens bildtecken begripliga för oss. Exemplen är axplock ur Irene Vallejos späckade exposé över skriftens betydelse för vår kunskap.
”Och trots att boken är sprängfull av historisk lärdom blir den aldrig tråkig.”
Verket imponerar på flera nivåer. På ett rent innehållsligt plan är det en oerhört bildande resa att få ta del av författarens kunskap i ämnet. Det är svindlande läsning då tiden hela vägen från papyrusrullarnas dominans till vår samtid behandlas. Irene Vallejo har förmågan att se och förmedla både det som är specifikt för varje tid och alla de paralleller som går rakt igenom den skrivande människans alla tidsåldrar, till exempel att skriften frigör språket från bland annat tidens, geografins och minnets begränsningar. Eller att skriften bildar grund för kritiskt tänkande och en mer eftertänksam och djuplodande användning av språket. Och trots att boken är sprängfull av historisk lärdom blir den aldrig tråkig.
Men den imponerar även på ett mer personligt plan. För invävt i all kunskap finns också en personlig historia om hur författaren själv fick språk, berättelser och kunskap av sin mor. Det som började med en moders enkla inlevelsefulla sagoläsning slutade med en stark kärlek till språket och alla dess möjligheter. Och svårare än så behöver det väl egentligen inte vara för någon av oss att ge någon annan något mycket värdefullt. Så bortsett från själva kunskapen Irene Vallejo förmedlar i sin bok, illustrerar moderns vackra exempel också den rikedom som alla oavsett ekonomiska tillgångar kan skänka till andra människor, nämligen orden, som finns kvar även när tiden har flytt.
