Naima Chahboun: Essä: Louise Glücks poesi har en storslagen närvaro

För det första: Rösten, som hos Glück i regel är en talande röst. Hennes dikter har ofta ett direkt tilltal som upprättar en dialog med mottagaren. Det lyriska ”du” som poeten flitigt använder erbjuder läsaren – även i de fall då det tydligt hänvisar till en bestämd person – en möjlighet till identifikation. Likaså skapar de många frågor som dikterna ställer öppningar där läsaren kan träda in och spela en aktiv roll. De visar att rösten som talar är medveten om sin egen subjektivitet, om att härröra från en viss position och rikta sig mot en annan.

Ibland påkallar dikten uttryckligen läsarens uppmärksamhet, som när diktjaget i ”Ararat” (1990, på svenska 2019) säger: ”Jag skall berätta något för dig: varenda dag/dör det människor. Och det är bara början.” Här placeras läsaren på åhörarens plats, medan diktjaget intar berättarens position. Senare i samlingen avsäger sig dock jaget rollen som pålitligt vittne: ”Lyssna inte på mig, mitt hjärta är krossat./Jag ser ingenting objektivt.” Uppmaningen är förstås bara halvhjärtat menad – vi förväntas fortfarande lita på den opålitliga talarens försäkran om sin egen opålitlighet. På så vis återupprättar dikten även då den uppmanar läsaren att inte lyssna det ursprungliga kontraktet mellan avsändare och mottagare. Samtidigt förstärker verbet ”lyssna” (som med bibehållen betydelse hade kunnat bytas ut mot ”lita” eller ”tro”) upplevelsen av en direkt, muntlig kommunikation. Dikternas starka koppling till den muntliga traditionen understryks redan i bokens inledningsdikt, som bär titeln Parodos, vilket är benämningen på körens första sång i en grekisk tragedi.

En stämma som i än högre grad insisterar på läsarens uppmärksamhet återfinns i titeldikten till ”Vild iris” (1992, på svenska 2020), vars dikter har beskrivits som en talkör av röster som stiger ur trädgårdens mylla: ”Hör mig nu: jag minns det ni kallar/för döden.” Blomman som under vinterhalvåret begravs i jord för att på våren återvända från de döda är ett återkommande tema i såväl denna samling som i den senare ”Averno” (2006, på svenska 2017), vars dikter kretsar kring myten om Persefone. Den inledande uppmaningen följs längre ner på sidan upp av raderna ”vad som än/återvänder från glömskan återvänder/för att finna en röst”. Här riktas uppmärksamheten inte mot läsarens – åhörarens – utan talarens och därmed författarens roll. Den som talar gör det för att vittna om en ordlös erfarenhet, dikten förmedlar ett budskap från de döda till de levande. Jag ska återkomma till den tanken längre fram.

För det andra: Strängheten, som också skulle kunna uttryckas som en stramhet eller precision. För även om Louise Glücks poesi är sparsmakad utmärks den samtidigt av sitt flöde och sin rörlighet. Strängheten härrör inte ur dikternas formbundenhet, utan ur den språkliga exakthet som ger dem deras klarhet och transparens. Ett återkommande drag är strävan efter analytisk skärpa, en önskan att skilja det som är från det som inte är, det som sägs från det som inte sägs. ”Det här är höstljus, inte vårljus” fastslår dikten och förtydligar på så vis vad som står på spel i utsagan, att varje påstående utesluter ett annat. En annan dikt lyfter frågan om dikotomins inneboende hierarki: ”Om det finns två saker/måste en av dem vara bättre,/eller hur? Jag vet idag/att vi båda tänkte så, om nu det barn gör/kan kallas att tänka.” Här pekar dikten på konsekvenserna av den åtskiljandets logik som analytiskt tänkande bygger på, och uttrycker samtidigt osäkerhet kring vilket ordval som bäst beskriver företeelsen. Resultatet är inte ambivalens, utan en påminnelse om språkets oförmåga att fånga verklighetens alla nyanser. Slutreflektionen – kan barn tänka? – rymmer också en annan aspekt av Glücks påstådda stränghet, nämligen den krassa humor som ofta lyser igenom dikternas allvar.

En – åtminstone vid första anblicken – motsatt rörelse uppstår i följande observation av en hundpromenad: ”Den lilla hunden – brukade han inte springa före,/dra i kopplet, som för att visa sin husse/vad han ser där framme, i framtiden –/framtiden, stigen, kalla den vad du vill.” I den avslutande raden sker en skenbar sammanblandning av begreppen, där stigen och framtiden smälter samman till ett. Istället för analytisk åtskillnad tycks dikten här använda sig av metaforikens associativa logik, samtidigt som den genom slutorden överlämnar tolkningsföreträdet åt läsaren. Strängheten verkar således ha förbytts i en överraskande slapphet! Vid närmare åsyn är det dock inte en metaforisk överföring som äger rum i texten: Stigen är inte en symbolisk representation av tiden, den utgör en faktisk, konkret angivelse om vad som ska komma. Det som möter hunden längre fram på stigen möter också hussen i framtiden. ”Kalla den vad du vill” bör därför inte förstås som en eftergift till vagheten utan som ytterligare en precisering: Observationen att dimensionerna tid och rum bokstavligen sammanfaller.

För det tredje: Dikternas förmåga att närma sig det universella genom det enskilda. I sin behandling av existentiella frågor öser Glück frikostigt ur den judisk-kristna traditionen. Här finns en tydlig koppling till den åtskiljandets logik som nyss påtalats: Bibelns Gud skapar världen genom att skilja hav från himmel, land från vatten, och han gör det med hjälp av ett enda redskap – ordet. I sina dikter blygs Louise Glück inte att likställa författaren med skaparguden, eller att själv inta den omöjliga berättarposition som utgör Guds perspektiv. Som i det här citatet ur ”Vild iris”, där diktens ”ni” kan läsas som blommorna i trädgårdsmästarens rabatter eller som människorna som befolkar jorden, men också som dikterna i författarens bok: ”Ni kommer och ni går, var och en/på något vis bristfälliga,/en kompromiss; ni är värda/ett liv, inte mer än så./Jag satte samman er;/jag kan radera er”.

Det är nu dags att återvända till tanken om rösten som medlare mellan det världsliga och det över- eller underjordiska. Den religiositet som återspeglas i Glücks dikt har nämligen inget att göra med världsfrånvändhet, mysticism eller dogmatism. Guds röst talar sig rakt in i den sinnliga världen, tar plats i det jordiska på ett sätt som tycks upplösa motsättningarna mellan tid och evighet, kött och ande, liv och död. Brist blir till fulländning i den djupa förståelse för, och acceptans av, människans livsvillkor som dikten förmedlar. ”Min moster undgick ingenting;/var gång havet drar sig tillbaka har det tagit någon hon älskar” konstaterar diktjaget i ”Ararat”. ”Ändå uppfattar hon inte/havet som ont. För henne är det det det är:/där det når strand måste det bli våldsamt.” Att betrakta världen ur detta allomfattande perspektiv är en svindlande upplevelse av att befinna sig på en plats bortom erfarenheten, en plats där livet självt står utställt till beskådan. Effekten beskrivs bäst av författaren själv, i dikten ur ”Averno” som bär titeln Teleskop: ”Man har slutat att vara i världen./.../Man finns som stjärnorna finns,/delar deras stillhet, deras ofantlighet.” Men där Louise Glücks stjärnskådare drar slutsatsen att likheten, när teleskopet har monterats ner, upphävs av avståndet mellan tingen, stannar jag efter avslutad läsning kvar i känslan av samtidig närvaro i nuet och evigheten som bara riktigt storslagen litteratur kan förmedla.