Ett snopet slut på ett experiment

Robert Ståhl har sedan 1999, då han debuterade med Om, grundligt karvat fram en egen, tämligen ny del av språket.

Kanske kan man kalla den ståhlska ordkonsten poesi, men då har man inte sagt så mycket om vad det egentligen handlar om. Ståhl arbetar med skarpt kontrasterande textarter, tonfall och format; att läsa hans böcker är att på en gång befinna sig i filmmanus, romaner, noveller och poesikollage. Det är en både omtumlande, förvirrande och spännande upplevelse.

Nya Soft fysik är liksom föregångarna Om och Gives svår att artbestämma. Handlingen, en sådan finns alltså, har denna gång sin grund i Hitchcocks klassiker Psycho. Här finns, liksom i filmen, ett spöklikt Bates Hotell, som ligger vid en ödslig motorväg. Och, liksom i filmen, är hotellföreståndaren Norman Bates en besynnerlig man, till synes i ständig inre konflikt med sin döda mor.

Men något blodigt knivmördande genom duschdraperiet blir det aldrig i Ståhls version. I stället har han förändrat, manipulerat och lekt med Hitchcocks grundtext. Miljön är diffus, ibland svensk, ibland amerikansk, och karaktärerna är fragmentariska, svårplacerade.

Tidskulören är också vag; komiskt styltiga femtiotalsrepliker varvas med mer samtida dialoger.

Det är svårt att ge något samlat intryck av Soft fysik. Som läsare av bokens 91 sidor hinner man genomgå en lång rad sinnesstämningar; man är fascinerad, förvirrad, uttröttad, road, tvivlande och, till sist, undrande: vad är det egentligen som händer? Det får vi inte veta; Ståhl avslutar sin text just när den tycks närma sig sitt våldsamma klimax. Den dramaturgiska kurvan klipps av, slutar i intet. Det är en smula snopet.

Ståhl bryter alltså mot våra förväntningar, på många plan. Det gör han rätt i. Men samtidigt kan man önska att Soft fysik inte varit så ombytlig, att handlingen fått mer plats att växa fram. Man får en känsla av att författaren satt experimentet framför innehållet. Det hade varit bättre om han hade gjort tvärtom.

Soft Fysik

Robert Ståhl

Lejd