Filmrecension: Ny remake från Disneyfabriken

Vem är det som ska se alla dessa nya Pinocchio-filmer? Är det barnen som förväntas stänga ner Tiktok för att se en sedelärande historia om en trädocka från 1800-talet? Eller finns det vuxna Pinocchio-fans som brinner av iver efter att se hur dessa påkostade nytolkningar står sig mot sojvetiska "Buratinos äventyr" från 1975?

Mellan Matteo Garrones tillbaka till rötterna-saga från förra året och Guillermo del Toros kommande stop-motion-tripp har i alla fall ännu en sån där spelfilmsversion ur Disneys klassikerkatalog lämnat det löpande bandet i drömfabriken.

Ni vet vad det handlar om. Gepetto, här spelad av Tom Hanks, snickrar sig en son i furu som förvandlas till en levande varelse tack vare en blå fe. Träpojken vill bli en riktig pojke men hamnar på avvägar med en syrsa hack i häl och ljuger så att näsan växer.

Det mesta är sig likt, som att Pinocchio får ha kvar sin look från 40-talet. Allt annat hade ju varit vansinnigt, som att försöka designa om Musse Pigg. Men det ser ändå lite mysko ut med en 80 år gammal seriefigur i de naturtrogna miljöerna.

Andra grejer har man fått anpassa till samtiden. Skitungarna på Glädjeön har till exempel slutat slåss och röka cigarr, medan dialoger har vässats och försetts med uppdaterade skämt.

Det hela är ganska kul, och ibland lite läskigt. Robert Zemeckis har gjort en habil nyversion. Men renoveringarna gör samtidigt att man ohjälpligt börjar snegla på själva grundstoryn. Hur lämpligt är det med en ensamstående pappa i typ 80-årsåldern? Vad är det för jävla fe som ställer moraliska villkor för att få tillhöra människosläktet? Hur går det egentligen för de stackars åsnepojkarna?

Gamla tiders sensmoral om att göra sina läxor och inte vara stygg gifter sig dessutom konstigt med nutidens Disney-dygder som mer går ut på "empowerment" och att acceptera allas olikheter.

Dessutom är det faktiskt lite taffligt animerat. Tom Hanks liksom fäster sin kärleksfulla blick någonstans strax bakom sin lille datoranimerade telning. Inte undra på att pojken hellre vill bestå av kött och blod. Det är i alla fall lite kul att det 2022 fortfarande är så svårt att blanda spelfilm med animation.

Man hade nog väntat sig att det skulle bli en lite större grej av "When you wish upon a star" också. När de ändå har dammat av Disneyimperiets kronjuveler och har Broadwaystjärnan Cynthia Erivo på rollistan kunde de väl ha flexat lite hårdare?