Filmrecension: Rivig och egensinnig rockopera

"Annette" börjar med att biopubliken uppmanas att vara tyst, sitta still, inte prutta och inte andas. Sedan stäms gitarrer och det sjungs upp i en inspelningsstudio med regissören vid mixerbordet. "Ska vi starta?" frågar han, varpå musiker och skådespelare börjar sjunga den medryckande sången "So may we start".

Stjärnorna Marion Cotillard och Adam Driver ansluter i fritidskläder och drar ut på gatan i Los Angeles. De sjunger klart, sedan hoppar han upp på en motorcykel och hon kliver in i en bil. Historien rullar i gång, Driver spelar en "provokativ manlig komiker" på toppen av sin karriär och Cotillard en firad, fin operasångerska. De trollbinder sin respektive publik. De är också mycket kära.

Detta är filmens höjdpunkt, ett småhärligt meta-klimax. Relationen mellan publiken och konstnärerna – ibland stabil och kärleksfull, ibland bräcklig och parasiterande – åskådliggörs och det är också ett av filmens bärande teman.

Märkligt nog dyker denna närvaro och energi sedan bara upp glimtvis.

Den franske regissören Leos Carax stod för två mycket omtalade filmer på 1990-talet. Den melodramatiska "De älskande på Point Neuf" med Juliette Binoche följdes av "Pola X", en av de franska "riktigt-sex-filmer" som chockade biopubliken kring 00-talet.

2012 gjorde han comeback i Cannes med "Holy motors", som väl bäst kan beskrivas som en mycket underhållande knasfest med existentiella förtecken.

Upphovspersoner till "Annette" är de amerikanska bröderna Ron och Russell Mael, som till vardags utgör duon Sparks. De fick sitt genombrott på 1970-talet med hits som "This town ain't big enough for the both of us" och har sedan dess roat hängivna fans med sin musikaliska avantgardism.

Carax och Sparks eklektiska lynnen gifter sig perfekt i den nämnda inledningen. Men det visar sig tråkigt nog att "Annette" i grund och botten handlar om destruktiv, våldsam manlighet och tillhörande tillkortakommanden. Det blir aldrig särskilt berörande.

Baby Annette, kärleksparets barn, gestaltas länge av en lätt obehaglig marionett, som till slut blir ett riktigt barn av kött och blod.

Tyvärr når filmen som helhet aldrig fram till en lika livfull känsla, trots några mycket snygga och filmiska försök.