Glenn Bechs manifest är befriande onyanserat
Jag erkänner inte längre er auktoritet
Författare: Glenn Bech
Översättare: Michael Larsson
Förlag: Ellerströms
För ett par år sedan på BogForum, Danmarks stora bokmässa, kunde man se var och varannan besökare gå runt med Glenn Bechs manifest i handen. Jag kommer ihåg att jag tänkte: hur mycket manifest kan det egentligen vara när det säljs i så stora upplagor? Eller när det kommer ut på Gyldendal av alla förlag, som förvisso har profilerat sig på tydligt antielitära berättelser av minoritetspersoner. Exempelvis Yayha Hassans fenomenala, rasande utskällning av allt och alla, eller senast Amina Elmis bastanta, arga men mera finstämda diktverk ”Barbar”.
”Det är förvånansvärt befriande att se stadens medelklassideal, privilegieblindhet och fina manér bli utställda på manifestgenrens direkta, oförlåtande sätt.”
Ropet kommer denna gång från provinsens vita underklass, det man kallar ”utkantsdanmark”, och aktualiserar den schism mellan stad och landsbygd som i så hög grad präglar danskarnas självbild. Det är förvånansvärt befriande att se stadens medelklassideal, privilegieblindhet och fina manér bli utställda på manifestgenrens direkta, oförlåtande sätt. Klassföraktet får vädras helt onyanserat och ocensurerat utan att underklassen för den skull idealiseras ett enda dugg. Den får stå till svars för den brutala homofobi som Bech som homosexuell man behövt genomleva under sin uppväxt.
Starkast och mest rörande i Bechs manifest för personlig frigörelse är hans skildring av att befinna sig och behöva navigera mellan klasser och identiteter, som när han bråkar med sin starka och kärleksfullt porträtterade mor: ”’man måste respektera andras gränser' / förklarade jag för mamma / och hon bad mig köra upp mitt lärarspråk i röven.”
