Hemma och borta - samtidigt

"En flygplats är ingenstans", säger Johanna i Bodil Malmstens bok Nästa som rör vid mig. På slutet av 1980-talet, någon som minns, var flygplatsen det mest moderna. Det var den bästa platsen, den var ett med sin tid, liksom hal, sval och snygg. Allt möjligt.

Flygplatsen blev alla platsers förebild. Järnvägsstationerna ville vara flygplatser. Torgen ville vara flygplatser. Alla ville vara så där rena och oförvitliga, men samtidigt smarta. Lokala som souvenirbutikerna och globala som avgångstiderna. Hemma och borta samtidigt. Ingenstans. Frihet. Carl Larsson möter Noel Gallagher till tonerna av något man glömt bort redan när man hör det.

I dag har flygplatsestetiken från då flyttat in i våra hem. Bilhallskänslan, nybilskänslan, sämskinnskänslan. Den mycket långa, och till synes uttdöende, mängden av privata liv via dokusåpor in i våra vardagsrum har haft en intressant parallelltrend: det privata hemmets förvandling till en opersonlig blandning av hotellrum och flygplats.

Flygplatsromantiken dog den elfte september 2001. Sedan kom lågprisflygen och sopade upp skärvorna av drömmarna om den där platsen flygplatsen. Flygplatsen i dag är ett köpcentrum med flygplan som lyfter och landar. Ingen blir längre imponerad när du ringer därifrån.