His dark materials – Inget ”Game of thrones” – snarare Harry Potter
His dark materials
Fantasydrama
Säsong 1
HBO Nordic
Omdöme baserat på avsnitt 1-4.
Det senaste året har tröttsamt många serier benämnts som ”Game of Thrones arvtagare”. ”His dark materials” är en av de mest omtalade i denna fråga. Det är inte förvånande. Serien bygger på författaren Philip Pullmans fantasytrilogi med samma namn, och har precis som ”Game of thrones” en egen värld att verka i, bortom vår egen och dess många begränsningar.
Berättelsen filmatiserades 2007 med namnet ”Guldkompassen”. FIlmen kritiserades hårt för att ta alltför lätt på Pullmans intrikata värld. Att serien förväntas tas emot bättre är ett faktum, och redan före premiären har HBO beställt en andra säsong.
Jag förstår varför. Regissören Tom Hooper, som har en oscarstatyett i bagaget, använder sin välkänt vackra och svärtade estetik för att sprida ett realistiskt skimmer över fantasystoryn. Berättelsen är finmejslat återhållen med ett gråmålat och solkigt England som fond.
”His dark materials” börjar med en genomgång om vad som gäller. Vi får i textrutor veta hur världen fungerar, som att alla människor ackompanjeras av ett djur, som bäst kan beskrivas som en individs kraftdjur, ett förkroppsligande av själen. Djuren har mänsklig intelligens, kan prata och är sin människas närmaste följeslagare.
I inledningsscenen lämnas huvudkaraktären Lyra (Dafne Keen) som spädbarn in på lärosätet Jordan College, för att räddas undan ett hemskt öde. Här växer hon upp under enkla förhållanden utan vetskap om sina föräldrar. Det är svårt, kanske omöjligt, att inte tänka på likheterna med Harry Potter, trots att Philip Pullmans första bok i serien släpptes två år före J.K Rowlings. De båda berättelsernas två hjältar speglar varandra, de är båda föräldralösa och slåss mot makter som egentligen är långt ovanför deras kontroll. För Lyras del är det en våg av barnkidnappningar, bland annat av hennes bästa vän Billy, och en diabolisk kyrka som står i vägen.
Till sin hjälp har hon guldkompassen, kallad aliethiometer, som säger sanningen till den som kan läsa den. Tillsammans med den läskigt iskalla och mystiska Mrs Coulter (Ruth Wilson) som lovar att hitta Billy, reser hon till London. Samtidigt pågår kyrkans mystiska arbete i bakgrunden.
Inledningsvis är det lite tungt, åtminstone för oss som inte läst boken, att hänga med. Det är ändå en helt ny värld som ska presenteras, en hel massa information som ska fram, vilket gör de första två avsnitten ganska långdragna. Men framåt fjärde tar det fart. Serien handskas väl med det stora persongalleriet, utan att skifta fokus från huvudkaraktären Lyra. Dafne Keen är strålande i rollen, med sin irrande blick och tafatta utstrålning är hon så förtjusande att det är svårt att inte vilja följa henne vart än guldkompassen tar henne.
Det här är inget ”Game of thrones”. Men det är en värdig och behagligt snidad familjefantasy med stora ambitioner. Att liknas med Harry Potter kan knappast heller kallas för en förolämpning.