Historiens skugga över Baltikum
Baltikums befrielse 1918-1920
Författare: Tobias Berglund och Niclas Sennerteg
Förlag: Natur & Kultur
Det sägs ibland att den värsta försyndelsen ett litet land kan begå är att ligga på fel ställe. Detta öde har gång på gång drabbat de baltiska staterna, och förmodligen inte för sista gången. Ett land kan ändra mycket, men inte sin strategiska betydelse i andras ögon.
Tobias Berglund och Niclas Sennerteg inleder sin utförliga och välskrivna exposé ”Baltikums befrielse” med detta konstaterande. Baltikum har utgjort imperiernas dörrmatta och tvingats betala ett högt pris, och dessutom betraktats som nertrampat under ett halvt århundrade, fram till Sovjetunionens upplösning.
Berglund och Sennerteg fokuserar inte på Sovjettiden utan den i Sverige nästan helt okända perioden efter ryska revolutionen, då de baltiska länderna uppstod som självständiga stater, ett skeende som i många avseenden var en parallell till Finlands samtidiga frigörelse från Ryssland och det brutala inbördeskriget mellan röda och vita. Samma starka sociala och politiska spänningar kom att prägla de baltiska staternas frigörelse, med den skillnaden att Finland inte i lika hög grad var dömt till rollen av dörrmatta. Det geografiska läget kan vara en förbannelse, men under vissa betingelser också en tillgång.
Liksom Finland drabbades även de nyupprättade baltiska staterna av inbördeskrig. Men här komplicerades situationen av flera sinsemellan stridande makter, alla med olika agendor och intressen. De röda hade siktet inställt på kommunistiskt världsherravälde, de ryska exilgeneralerna kämpade för att återupprätta tsarväldet medan tyska frikårer och en brittisk expeditionskår ingrep, inte sällan med oklara mål.
”Ett drygt år efter inledningen på det ryska anfallskriget i Ukraina framstår därför den länge bortglömda period som Tobias Berglund och Niclas Sennerteg lyfter fram som skrämmande aktuell.”
Det som till slut avgjorde skeendet kring den söndertrampade dörrmattan var att de stridande parterna gjorde slut på varandra eller tappade intresset för att fortsätta. Lenin hade vunnit i Ryssland men sovjetstaten behövde en strategisk paus och konsolidering innan en ny expansion kunde ta vid. Tyskland var besegrat och frikårernas intresse för att fortsätta på egen hand avtog. Och de allierade var allt mindre intresserade av gårdagens maktkamp.
Dörrmattan kunde bokstavligt talat resa sig när alla trampat färdigt eller dragit vidare. Men såren från de turbulenta åren fanns kvar och i dem grogrunden för kommande radikalisering och nya hot, inte bara mot de baltiska staterna utan mot hela den bräckliga europeiska fredsordning som skulle garantera den framtida säkerhet. Den stora och förödande konfrontationen mellan två totalitära system som tornade upp sig mot slutet av 1930-talet slutade för Baltikums del i att länderna på nytt trampades ner och försvann som självständiga stater efter vad som såg ut som en kort parentes. Men 1990-91 vände parentestecknet mot alla odds och råd om försiktighet med att väcka en slumrande imperial tendens i Moskva. Men de vaknade ändå och växte sig allt starkare.
Ett drygt år efter inledningen på det ryska anfallskriget i Ukraina framstår därför den länge bortglömda period som Tobias Berglund och Niclas Sennerteg lyfter fram som skrämmande aktuell.
Eftersom Niclas Sennerteg är journalist på Borås Tidning recenseras boken av en gästrecensent.
