Imponerande skildring av drevet mot Benny Fredriksson

Tidigare har Lotta Fristorp skrivit ”Benny: drevet, döden” inifrån Stadsteatern om vad som hände Benny före självmordet 2018. Nu kommer GP:s kulturchef med en genomarbetad och imponerande bok. Där vi får följa den kommande teaterchefen från sin påvra barndom i Midsommarkransen, tills han i tonåren finner och erövrar teatern – sin befrielse, sin livsluft. Sitt allt. Från vaktmästare, via skådespelare till teaterchef.

Johan Hiltons bok är en stark, noggrann och viktig uppgörelse som visar hur slapphet, drev bakom ryggen, kvällsblaskementalitet och kanske framför allt vår tystnadskultur förgjorde Benny – och förgör oss.

Hiltons bok är självklart skriven utifrån nuet och sin samtid. På gott och ont. Den lyckas oftast med sitt uppsåt att hålla sig neutral, genom att exempelvis också ta fram de mindre goda sidorna i Fredrikssons chefskap. Undviker att försvara dem, men ger oss förståelse. Jag förvånas dock över att en så stor del av skildringens fokus ligger på den ekonomiska framgångssagan. Och över att det finns en tendens att förringa den viktiga scenkonsten i Stockholm före Fredriksson, i de få meningar som alls nämner det. Jag som följt huvudstadens teaterliv sedan början av 80-talet hittar också lite marginella uppgifter som inte stämmer.

Men i det stora hela är läsningen som att få en lavin över sig. Vi får ta del av en god människa som ibland gör fel, och av en sjaskig mediaindustri, djupt påverkad av sin samtids behov av chock – så till den milda grad att den goda metoo-rörelsen, som anklagelseakten delvis springer ur, ges dubiösa tentakler. Makabert. Men än värre är tystnaden. Vart var styrelsen (denna fråga missar Hilton i boken) som väl gemensamt borde stå upp inför ”anonyma lögner”? Och var fanns alla andra, både de med skarp kritik mot Fredrikssons sätt att sköta gungor och karuseller, och de som älskade tiden med honom som chef?

Det marknadsmässiga tänkandet som Benny hade var en av anledningarna att han kunde sitta i orubbat bo så länge. Enligt Hilton ifrågasatte eller protesterade han aldrig mot neddragningarna, utan jobbade positivt vidare med det teatern fick. Hans acceptans blev så en del i tystnadskulturen som – positiv eller negativ – växte kring honom. Det kom från barndomen. Man skulle arbeta och acceptera.

Det förfärliga är att om Benny inte drabbats av djup depression och tagit sitt liv, men allt det övriga i denna smutsiga historia ändå ägt rum, då hade troligen inte den här boken skrivits. Så oavsett arbetsplats och sammanhang: Låt det inte hända igen. Och för att undvika, läs Johan Hiltons starka bok.