In i dimman och ut igen

Revolutionsåret 1968 var den svenska socialdemokratin äntligen redo att ta nästa steg i välfärdsbygget. Den materiella jämlikheten skulle nu kompletteras med en kulturell resursutjämning.

En utredning med uppdraget att lägga fram riktlinjer för en samlad statlig kulturpolitik tillsattes och i mars 1974 överlämnade regeringen sitt förslag till riksdagen.

Som nästan alltid i kulturpolitiska sammanhang möttes förslaget av en bred, partiöverbryggande samstämmighet (om det man inte kan komma överens om måste man tiga).

Den moderna svenska kulturpolitiken var född.

På sätt och vis var den kulturpolitiska utredningen ett lite senkommet initiativ. Diskussioner om kulturpolitiken hade förts länge inom socialdemokratin. Arthur Engberg, minister med ansvar för bland annat kulturfrågor, menade till exempel redan 1938 i skriften Demokratisk kulturpolitik att kulturpolitiken är ett verktyg för demokratisk fostran.

På samma sätt som med många andra områden som tidigare betraktats som individens privata angelägenheter började arbetarrörelsen vid den här tiden definiera kulturen som ett politiskt ansvarsområde. Det var politikerna som skulle se till att folket fick ta del av god kultur.

Under det radikala 1960-talet intensifierades diskussionen. Ramarna för välfärdsbygget ansågs i stort sett vara klara och nu gällde det att fylla dem med innehåll.

Precis som det ekonomiska kapitalet skulle det kulturella kapitalet erövras från eliterna och fördelas rättvist bland befolkningen.

Så kom den svenska kulturpolitiken att formeras i ett social- och regionalpolitiskt sammanhang, snarare än med ett konstnärligt perspektiv för ögonen. Kulturell förnyelse, kreativitet och kvalitet har alltid fått stå tillbaka för frågan om distribution, tillgänglighet och kvantitet.

Ett av de viktigaste verktygen i arbetet med att sprida kulturen till de breda folklagren var att bekämpa kommersialismen. I de kulturpolitiska målen från 1974 heter det visserligen "kommersialismens negativa verkningar", men den ende som mig veterligen pratat om de positiva verkningarna är den borgerlige kulturministern Jan-Erik Wickström.

I den kulturpolitiska begreppsapparaten var - och är - kommersialism per definition något negativt.

I Olle Svennings och Nordal Åkermans En socialistisk kultursyn (1966) pläderas för en kulturpolitik som enligt författarna överensstämmer med socialistiska värderingar. Målet är att göra alla delaktiga i de kulturella upplevelserna:

Men ett sådant kulturellt klimat kan aldrig uppstå i ett land där de kommersiella intressena profiterar på, utnyttjar och befäster okunnighet, fördomar och likgiltighet. Ett förverkligande av en socialistisk kultur förutsätter att de makthavande inser och erkänner kommersialismen som ett problem och att allvarliga försök att konkret bekämpa den kommer till stånd.

Så länge som skillnaden mellan högt och lågt i kulturen ansågs vara tydlig var kulturpolitikens arbetsbeskrivning självklar. Det gällde att stödja det fina och motarbeta det fula.

Kanske var det verkligen enklare att göra den här uppdelningen för trettio år sedan. Nu är den kulturpolitiska situationen hur som helst mer förvirrande. Grundorsakerna är åtminstone två.

För det första har de kulturella hierarkierna rasat samman. I dag är det inte självklart att ett kulturellt uttryck automatiskt är bättre eller finare än ett annat. Man kan både se på Hollywoodfilm och läsa Tranströmerdikter utan att känna sig speciellt kluven.

Det är till och med så att mycket av den mest spännande och kreativa förnyelsen sker i skärningspunkten mellan olika produktionsformer. När tidigare sanningar ifrågasätts måste värderingar, prioriteringar och distinktioner nu upp på bordet.

Den andra orsaken till den kulturpolitiska dimman är det faktum att vi tycks leva med flera olika kulturpolitiska modeller samtidigt. Många talar om att vi under de senaste tre decennierna sett en förskjutning från en humanistiskt via en sociologiskt till en ekonomisk-instrumentellt motiverad kulturpolitik.

Tanken är att kulturpolitiken först drevs av en vilja att sprida god konst, sedan av en ambition att fördjupa demokratin, för att på 1990-talet bli ett verktyg för kommuner, regioner och nationer att i den nya upplevelseekonomins anda skapa attraktionskraft och tillväxt.

Men sanningen är i stället att de här olika modellerna lagts ovanpå varandra. Både språk och praktik hämtas nu från alla tre, vilket gör det till en närmast schizofren upplevelse att försöka följa svensk kulturpolitik.

I ena stunden kan kulturpolitikern prata sig varm om folkbildning som ska förstärka yttrandefriheten, för att i nästa ge pengar till en skrytinstitution som ska locka turister. Den röda tråden finns inte. Eller rättare sagt: det finns flera trådar att dra i.

I år när den svenska kulturpolitiken fyller trettio år, var det också trettio år sedan Abba vann den europeiska melodifestivalen. De folkliga hyllningarna för den senare händelsen är betydligt större än för den förra. Kanske någon vill se det som ett symboliskt bevis på kommersialismens seger.

Men man kan också se det som om det kulturella fältet i dag är mer tillåtande, brokigt och mångsidigt än någonsin. Det är en situation som kulturpolitiken måste anpassa sig till. Drömmen om att lägga kulturlivet till rätta måste ges upp. I stället för att planera ska kulturpolitiken plantera, det vill säga skapa förutsättningar för kulturlivet att blomstra.

Sven Nilsson, den person som kanske tänkt mest och bäst kring de här frågorna, talar i boken Kulturens vägar (1999) om den öppna kulturpolitiken, det vill säga en kulturpolitik där flera olika aktörer med olika motiv samarbetar.

Kulturpolitiken är bara ett medel för att förverkliga konstnärliga och kulturella mål. Om den "rena" kulturpolitiken visar sig otillräcklig får man söka sig andra vägar. Kulturpolitikens gränser är inte konstens och kulturens gränser. Det finns många alternativa strategier ... Alla dessa projekt, finansieringslösningar, samarbetsmodeller, nätverk, festivaler, enskilda entreprenörer och eldsjälar är inte nödlösningar eller tillfälligheter utan början på något sammanhängande nytt. Jag kallar det den öppna kulturpolitiken.

Visst kan den svenska kulturpolitiken te sig förvirrande och svår att få grepp på. Men det är bara bra. Det är ett tecken på att den lever.