Kärleksgärning som för in Sapfo till vår tid

Kanske är det inte konstigt att han intresserat sig för den allra första sångpoeten vi känner till, nämligen Sapfo, som föddes på den grekiska ön Lesbos cirka 630 år före vår tideräkning. Sapfo är ju den diktande, sjungande urpoeten som är berömd främst för sin kärlekspoesi, det stora ämnet för så mycket pop, rock och sånglyrik.

Om Sapfo vet vi inte mycket. Trots intensiv forskning av bland andra akademiker som Jesper Svenbro och kanadensiska Anne Carson är det väldigt litet som man med säkerhet kan säga om hennes liv.

Hennes omkring femhundra dikter ska ha funnits i Alexandriabiblioteket, men försvann eller förstördes, och de enstaka dikter och diktfragment som bevarats, har återfunnits som citat i andras skrifter. En del av dessa fragment består bara av en eller två rader, men är ändå häpnadsväckande uttrycksfulla och fantasieggande. Andra diktfragment är betydligt längre, men det finns få fullständiga dikter, kanske bara en.

Sapfo har översatts tidigare till svenska, bland annat av Emil Zilliacus, Jesper Svenbro, Magnus William-Olsson och Vasilis Papageorgiou. Tolkningarna skiljer sig ganska mycket åt – inte minst för att de är just tolkningar.

Orsaken är, skriver Eriksson, att grekiska är ett ordknappt men innehållsrikt språk, där ett och samma ord kan ha många betydelser. Ordet för dotter, flicka och tjänarinna är exempelvis detsamma. Ordet för plektrum och dildo är också likalydande. Valet, som översättaren gör, ändrar förstås diktens betydelse.

Bengt Erikssons ambition har varit att göra Sapfo till en samtida poet, som vi möter idag, inte en arkaisk tolkning som försvinner i historiens fjärran. Sapfo skapade ett eget versmått, den sapfiska strofen, som består av tre längre elvastaviga rader och en kortare femstavig som olika översättare också måste förhålla sig till.

Det går dock inte att direkt överföra denna meter till svenska, för idag handlar versform om betonade stavelser medan det under antiken var frågan om hur lång tid det tog att sjunga en stavelse. Bengt Eriksson förhåller sig mer fritt till den sapfiska strofen, utan att göra avkall på poesin.

Hur sjunger då Sapfo på svenska i Bengt Erikssons tappning? Så här vackert låter exempelvis fragment 96:

Långt borta i Sardes

går hennes tankar ofta hit

för hon minns dig

så gudinnelik

och hur hon älskade att höra dina sånger.

Men nu är hon mer iögonfallande

än kvinnorna från Lydien

rosenfingrad som månen efter solnedgången

hon överglänser alla stjärnor. Hennes ljus

sträcker sig över det öppna havet

och de stora fälten med blommor.

Den underbara daggen utsöndras

över öppnade rosor och den bräckliga

körveln och blommande honungsklöver.

Rastlös går hon fram och tillbaka och tänker

så mycket på den milda Atthis att hennes hjärta

blir tungt av längtan.

Och hon ropar högt: Kom hit! Men vi hör inte

trots att natten för hennes rop till tusen öron

på andra sidan det hav som brusar mellan oss …

Sapfo är för Bengt Eriksson – och för många andra – kärlekens och erotikens ur-poet. Han ser hennes släktskap med sångare och poeter som Joni Mitchell, Anne-Marie Berglund, Ann Smith och Eva Dahlgren. En gång såg han henne i Mytilene, där hon satt och åt meze med en äldre man på ett café, en annan gång satt hon på Café Kapnikarea i Aten, med rött läppstift, kort kjol, cigarett i mun och röda converse, lyssnade på en musikgrupp som spelade, innan hon själv klev upp och framförde sina dikter till komp av gitarr och bouzoki. Så ser Bengt Erikssons Sapfo ut.

Kärleksfullt och samtida har han gett läsaren sin Sapfo, en sjungande poet vars dikt når oss fräscht och klingande genom årtusenden. Också i de små fragmenten strålar hennes dikt. Mer uttrycksfullt än i det enradiga fragment nummer 108 kan det inte uttryckas:

O underbara, ljuvliga du

Jag har blivit mycket förtjust i Bengt Eriksson uppfriskande och självständiga Sapfotolkningar. De är också försedda med kommentarer, ordförklaringar och till och med diktcitat av poeter som Eriksson finner närbesläktade. Hans bok är i alla bemärkelser en kärleksgärning.