Katarina Frostensons ”A” är läsvärd – men historien är svår att förbise
A: andra tankar
Författare: Katarina Frostenson
Förlag: Polaris
En önskedröm är att få vara med om cirka 50 år när någon ny läsare tar sig an Frostensons svit ”F,” ”K” och ”A”, en läsare utan vetskap om vittnesmålen om Jean-Claude Arnault samt dennes fängelsedom för våldtäkt. Hur står sig texterna utan denna kunskap?
Jag själv har svårt att se texten bortom biografin och inser att det delvis är mitt eget fel. Men Katarina Frostenson gör det inte lätt för oss, hon uppehåller sig ofta vid vad hon anser vara en häxjakt; Arnault är offer och oskyldigt dömd och paret Frostenson/Arnault har oförskyllt blivit utkastade i kylan. Återkommande hätska utfall mot olika personer – akademiledamöter, journalister, enskilda kvinnor – stör möjligheten till textlig läsning.
Självklart kan det som Frostenson tycker sig genomgå leda till stor dikt, men där upplever jag inte att samlingen är ännu. Samtidigt är hon en lyriker av rang och här finns mycket som är läsvärt. Särskilt fäster jag mig vid avskedsdikten till Kristina Lugn som förenar detaljrikedom, allmänmänsklighet och en stilla sorg över en uppbruten vänskap.
”…Och gärna vandrat ner till Atlas, det nedsänkta kvarteret
nära spåren, där vi i hörnet åt vårt enkla mål -
en Napoletana, salt, mycket salt ska denna vara!
Drack ett glas vin eller två
Mörkt, rött.”
En dikt som behandlar otrohet och vad den gör med en relation fastnar också. Här finns en analytisk skärpa parad med en känslighet som berör.
”hur det går för de sammanvuxna att skiljas så
som sker då den ena sover med en annan”
Och slutligen finns i glimtar ett längre perspektiv, ett stråk från antiken och in i framtiden:
”Ränderna som aldrig går ur
bleknar med åren
tiden finns i skikt
Och människorna, de levande och döda. Är överallt.”
Här känner jag igen den läsvärda Katarina Frostenson, där texten bär sig själv.
