Kriget mellan språken. Del 2

Samtidigt som intresset för språk växer - se till exempel på Fredrik Lindströms framgångar - så ökar också spänningen i språkfrågorna. Anledningen är att uppdelningen mellan en språklig elit och vanligt folk håller på att försvinna.

Resultatet blir att det skapas en rädsla för vad som händer när språknormerna löses upp. Ämnen vi kommer se diskuteras allt oftare är att barnen inte lär sig skriva ordentligt i skolan, att svenskans ställning hotas av att vi ännu inte har ett officiellt språk i landet, samt att engelskan håller på att ta över.

- Det har gått till överdrift när man har engelskspråkig reklam i svenska butiker och i svensk tv. Jag kan också tycka att det är ganska sjukt att man döper en byggnad till Turning Torso. Det har gått så långt att till och med offentliga byggnader får engelskspråkiga namn, säger Per-Owe Albinsson, kontaktperson i det ideella nätverket Språkförsvaret.

- Viktigast för oss är dock att motverka att engelskan tar över för mycket redan på tidig nivå inom utbildningen, samt att se till att svenskan fortsätter att vara det samhällsbärande språket i Sverige.

Nätverket Språkförsvaret är inte emot engelskan i sig - bara dess utbredning på andra språks bekostnad samt den likriktning som organisationen hävdar att engelskans dominans leder till. Och intresset för deras arbete växer.

- Jag tror att många morrar i det tysta. Men till min glädje har jag upptäckt att även många yngre reagerar på vad som sker, säger Per-Owe Albinsson.

Vad behövs då göras för att stoppa den utveckling som Språkförsvaret ser som ett hot?

- Jag tycker att det är en nog så viktig symbolisk handling att man faktiskt lagstadgar sitt eget språk som officiellt. Vi har fem officiella minoritetsspråk, vilket jag tycker är på sin plats, men ännu inget officiellt majoritetsspråk. Det är ju befängt. Genom en tydlig lag på området skulle folk också veta när man kan kräva svenska och inte som nu tumma på svenskan till förmån för engelskan.

Genom att titta på utvecklingen sedan 1700-talet, skulle man kunna dra slutsatsen att engelskan på ett eller annat sätt snart kommer att talas av alla människor i världen. Men en blick bakåt ger inte alltid den rätta bilden av framtiden. I dag har nämligen fler människor engelska som andraspråk än som modersmål, något som får stora konsekvenser för språket.

Engelskan "landar" ständigt i nya kulturer och förändras med dem. Hybrider skapas, till exempel spanglish, en blandning av engelska och spanska.

Spanglish utvecklades i amerikanska hispanic-samhällen, men har på senare tid börjat att vandra tillbaka till Latinamerika. En liknande utveckling går att se i Singapore, där allt fler talar singlish.

Precis som engelskan påverkas av spanskan i hybriden spanglish, påverkas vårt svenska tal- och skriftspråk av engelskan. Men också av internetkommunikationen och sms-vanorna.

I takt med att allt större del av vår kommunikation flyttas över till det skrivna ordet, uppstår en blandning mellan alla dessa komponenter - vi kommer alltså att pussla samman förkortningar, modersmål och hybridpåverkad engelska och skapa ett nytt språk. Sedan väntar nya förändringar. Redan om cirka tio år väntas så många kineser vara ute på nätet att kinesiska blir det dominerande språket. Kinesish, anyone?

Användningen av engelska i det svenska samtalet ökar dramatiskt. Samtidigt fogar allt fler också in engelska ord i sitt skriftspråk.

Mitt i denna utveckling händer något alldeles speciellt.

De som ser faror i språkutvecklingen har all anledning att få skrämselhicka.

Efter tio år med ett textbaserat Internet, går nätet nu mot en fullskalig multimediaupplevelse.

Bredbanden har byggts ut i sådan skala att textchattarna byts ut mot videochattar. Och telefonernas sms skrotas till förmån för videosamtal och videomeddelanden.

Utvecklingen går blixtsnabbt.

Allt talar för att vi i vår kommunikation kommer att överge texten och det skrivna ordet. Och när vi gör det i ett läge där normerna för språket befinner sig i något slags upplösning, vad får vi då?

Svaret är: Reaktioner.

Nu i vår ska utbildnings- och kulturminister Leif Pagrotsky prata med övriga riksdagspartier om hur det egentligen ska bli med frågan om att göra svenskan till ett officiellt språk.

Efter en omröstningen i riksdagen, där ett sådant förslag nyligen inte gick igenom, uppstod en hätsk debatt, som uppenbart tog kulturministern på sängen.

"Jag har tagit intryck av debatten, och funderat vidare, och tycker att vi ska ta fasta på synpunkterna och gå igenom den här frågan ytterligare", sa Pagrotsky därför till SvD för några veckor sedan.

Men varför ska vi nödvändigtvis prata svenska i EU, när våra representanter allt oftare själva väljer att prata engelska?

Och vad är egentligen svenska? Och vem ska bestämma hur svenskan får se ut?

Frågorna är inte lätta att besvara.

I en internationaliserad värld, där allt fler använder sitt språk som de själva vill och där vi får allt fler normer att följa för olika tillfällen i livet, kommer språkkonflikterna tveklöst att öka.

Vi ser det redan i diskussionen om skolorna, i politikernas krav på språktester och betyg, samt i insändare och debattartiklar.

Tonläget höjs. Men inte ens frågan om vem som har makten över språket är längre helt lätt att besvara.

Man kan tänka sig att tjänstemännen på kulturdepartementet har sänt en och annan tanke till tiden då Fridtjuv Berg genomförde sin stavningsreform. Det var liksom lättare förr.

Möjligtvis kommer morgondagens språkdebattörer att på ett liknande vis se tillbaka på vår tid med saknad. I framtiden är det nämligen inte helt otänkbart att Postens gamla uppmaning "Skriv som du talar" kommer att behöva ersättas med en ny: "Skriv. Bara lite. Snälla".