Kullenberg ocensurerad

Ingen annan journalistisk bok liknar Annette Kullenbergs Censurerad.

Ta omslaget, bara en sån sak: hela framsidan fylls av en färgbild av författaren, som bär en bister min och har ordet CENSURERAD stämplat över bröstet.

Sånt kräver mod.

Och Annette Kullenberg har ju inte precis profilerat sig som en fegis under sina år som journalist, snarare som en mänsklig stridsvagn i högklackat.

Censurerad handlar om bråket som ledde till att den vassa krönikören och mångåriga medarbetaren Annette Kullenberg slutade på Aftonbladet.

Chefredaktören Anders Gerdin ändrade i en krönika där Kullenberg kritiserade prinsessan Madeleines spritvanor och pressens kryperi för hovet.

Gerdin strök en del, la till en mening och ändrade rubriken, utan att meddela Annette Kullenberg. När hon såg den redigerade kolumnen i tidningen dagen efter gick hon i taket.

Kullenberg blev knäckt och gick in i en långvarig depression.

Några månader efter krönikans publicering träffade Kullenberg och Aftonbladet ett hemligt förlikningsavtal. Senare stämde Annette Kullenberg Aftonbladet på 500 000 kronor för att tidningsledningen läckt uppgifter om det topphemliga avtalet.

Jag hörde Annette Kullenberg tala om sin bok i Studio Ett i P1, och hon ser Censurerad som en bok om tryckfrihet och yttrandefrihet.

För mig framstår den i stället som en personlig debattbok, en vendetta med trycksvärta i stället för blod. Aftonbladets chefredaktör Anders Gerdin är huvudfienden, men också journalisten Jan Guillou, förre pressombudsmannen Pär-Arne Jigenius och en hel hoper till får utskällningar av varierande styrka.

I Censurerad finns den omskrivna krönikan i sitt ursprungliga skick, med den för Aftonbladet otryckbara rubriken Madeleine! Det är dags att sluta supa!

Att få läsa krönikan i sin helhet har förstås sin behållning för alla som vill veta var gränsen går för Aftonbladets ansvarige utgivare.

Kullenbergs personliga berättelse har också sitt intresse. Men att göra en hel bok av saken känns som en grov överdrift om man inte vidgar perspektivet mer än Kullenberg gjort. Författarens förorättade ton och förolämpningar mot skribenter som inte ställt sig på hennes sida får henne dessutom att framstå som i sanning tröttsam.

Tyvärr.

För i sak har Kullenberg rätt, tröttsam eller ej. Krönikörer - och recensenter - har en särställning och står för texter med sitt namn och sin person. Inga chefredaktörer ska komma dit och ändra, särskilt inte skriva till saker. Däremot går det förstås bra att lyfta ut texten ur tidningen helt. Det önskar antagligen Anders Gerdin att han hade gjort.

Annette Kullenberg

Censurerad

Lind & Co