Lena Philipsson ger oss en manual – i händelse av sin död
I händelse av min död
Författare: Lena Philipsson
Förlag: Norstedts
Jag har jobbat med nöjesjournalistik i tio år, men jag tror inte att jag någon gång har intervjuat Lena Philipsson. Ändå känner jag igen mig i personan. Jag vet precis hur det är att intervjua en artist som tillbringat större delen av sitt liv i offentlighetens ljus och blivit bränd av det. Som intervjuare gäller det att vara påläst och vakta sina ord. Det är – som Lena Philipsson också uppfattat – ett spel. Intervjuerna är oftast trevliga – men absolut inte personliga. Lena Philipsson har fått sitt liv utfläkt i skvallerpressen och det har gjort henne hård. Det funkar bra i hennes yrkesliv, där hon har fysisk distans. Men även hennes nära vänner verkar ha problem att förstå henne.
”Lena Philipsson skriver med korta meningar. Inga upprepningar. Rakt på sak. Få känslor. Hon berättar obehindrat, men går inte på djupet.”
Nu har hon börjat fundera på om det där är så bra egentligen. Ingen vet vem hon är eller hur hon tänker, tror hon. ”I händelse av min död” ska lösa det, som en manual. Eller försvarstal. Så att vi ska förstå henne utan att hon ska behöva prata med oss. En praktisk lösning på ett problem. Det har hon från sin uppväxt.
Lena Philipsson skriver med korta meningar. Inga upprepningar. Rakt på sak. Få känslor. Hon berättar obehindrat, men går inte på djupet. Den krassa tonen blir tjatig i längden, men då och då bryter hon av med reflektioner om sitt eget beteende. Hon beskriver arbetet med boken, där hon sitter med högar av glansiga veckotidningar för att leta bilder som kan funka till omslaget. Hon är DIY personifierad – do it yourself – innan DIY var en grej. Margaretha Krook – ni vet den varma skulpturen utanför Dramaten – dyker upp som sidekick vid några tillfällen. Det är nog då vi kommer som närmast Lena Philipssons tankar. Det är då hon vågar lufta den ständiga oron, perfektionismen och rädslan att inte duga som hon är.
”Jag blir lite irriterad när hon försöker låta som att hon är funtad annorlunda än andra. Jag känner igen det från andra kändisböcker – tendensen att beskriva hur de inte tror att de är som alla andra, samtidigt som de gör sitt yttersta för att låta som att de verkligen är som alla andra. Ett slags ”humble brag”, ett ödmjukt skryt.”
Men om vi verkligen får veta vem hon är, eller om hon ens vet själv, det är jag inte helt säker på. Det mesta handlar trots allt om triviala saker. Jag blir lite irriterad när hon försöker låta som att hon är funtad annorlunda än andra. Jag känner igen det från andra kändisböcker – tendensen att beskriva hur de inte tror att de är som alla andra, samtidigt som de gör sitt yttersta för att låta som att de verkligen är som alla andra. Ett slags ”humble brag”, ett ödmjukt skryt.
Det är först mot de mot de sista skälvande kapitlen, när hon snuddar vid sin egen dödlighet via pappans död och de egna sjukhusbesöken, som det händer något i texten. Då vågar sig Lena Philipsson under de hårda lagren av sig själv. Språkbegåvningen, som hon faktiskt besitter, gör sig synlig. Texten blir poetisk. Hon ställer desperata frågor till sin mamma. Varför berättade hon aldrig om sina drömmar? Då berör äntligen Lena Philipsson.
