Lukas Ernryd: Magiskt och brutalt om slaveri

Det var exakt den story som Jenkins hade gått och väntat på, en skildring av USA:s slaveri.

Resultatet är ett mästerverk. Jag är inte förvånad. Jenkins är en av USA:s mest intressanta regissörer med en helt egen ton i sitt berättande. Hans lyhörda skildring av en homosexuell svart man i Florida i filmen “Moonlight” belönades med en Oscar för bästa film år 2017.

Det är med samma ömma känsla han tagit sig an “The underground railroad”.

Allting börjar på en plantage i Georgia någon gång på 1800-talet före amerikanska inbördeskriget. Vi får följa Cora Randall (Thuso Mbedu) som dels plågas på bomullsfältet, dels av att hennes mor valde att fly på egen hand.

Coras sår sitter på kroppen och i själen.

Det enda som håller henne och de andra slavarna vid liv är drömmen om att en dag själva kunna fly. Coras vän Ceasar (Aaron Pierre) bestämmer sig för att rymma och lyckas övertala henne att följa med. Han har hört talas om en underjordisk järnväg som leder till friheten.

Någon sådan fanns naturligtvis inte i verkligheten, men begreppet “underground railroad” och nätverket existerade. Humanister som hjälpte slavar att fly från förtrycket i södern till friheten i norr. I serien tolkas järnvägen alltså bokstavligt vilket blir ett dramaturgiskt och fantasifullt inslag som fungerar mycket bättre än vad det låter som.

Cora och Ceasar tar sig först till South Carolina som på pappret har en mer tolerant inställning till sin svarta befolkning. Men under ytan döljer sig en apartheid-inställning och det blir snart uppenbart att de inte kan stanna om de vill vara fria på riktigt. Samtidigt är de jagade av Ridgeway (Joel Edgerton) som är fast besluten på att fånga dem båda. Dessutom är Coras mamma den enda som han någonsin inte lyckats föra tillbaka till bojorna. Hans hängivenhet gränsar till mani.

Flykten fortsätter till nya stater som har olika lagar och tolerans för svarta. I North Carolina är de helt förvisade och straffas med döden för att bara finnas till. Cora tvingas till en klaustrofobisk Anne Frank-liknande tillvaro på en vind. Staten Indiana förefaller vara paradiset. Där har svarta fått en egen bit mark och driver en framgångsrik vinodling. Men den sticker i ögonen på den vita befolkningen som sakta men säkert börjar känna sig hotade.

De två avsnitten som utspelar sig i Indiana är seriens starkaste. Komplexiteten fördjupas när gemenskapen röstar om Cora ska få stanna. Pastorn, som själv är flykting, säger nej. Byns starke man, som föddes som fri man, säger ja. I byns kyrka för männen en debatt i kyrkan som kommer få alla dina hårstrån på armarna att resa sig.

Jag vet inte om jag någonsin sett något så vackert, välspelat, brutalt och poetiskt på samma gång.