Magnus Jonsson krånglar till det i onödan i nya spänningsserien
Mörkt paradis
Författare: Magnus Jonsson
Förlag: Forum
Magnus Jonsson har lämnat den så kallade Hatet-trilogin, som inleddes 2016 med ”Mannen som lekte med dockor”, bakom sig. Böcker som rönte en viss framgång och uppmärksamhet.
Även om ”Mörkt paradis” är den första boken i en ny fristående serie kallad Anarkisten följer flera av huvudpersonerna från den förra serien med, och det refereras hela tiden till händelserna där. Krångligt? Det är bara början. 120 sidor in i boken är jag nära att ge upp. Jag hänger inte med! Vem är släkt med vem? Det vimlar av namn och det retar mig att man förutsätts ha läst den tidigare serien. Ja, men då är det väl ingen fristående serie, som det påstås vara!
Jag tar ett djupt andetag och sätter mig ner och börjar teckna ett släktträd. Louise är syster till Emelie som är mor Linn och Kaya som är mamma till Astrid, som är lika gammal som Linn och betraktar henne som en kusin fast Linn egentligen är hennes moster. Jag förstår inte varför man ska krångla till det så för läsaren i onödan.
”Det blir för mycket av allt. Jag kan inte hålla intresset uppe.”
För att hinna läsa alla 565 sidor bestämmer jag mig att utnyttja min tid genom att även lyssna på ljudboken. Det är tidseffektivt men rörigt, och uppläsaren Maria Lyckow gör mig irriterad med sina manér. Det som är krångligt blir ännu krångligare eftersom det är svårare att bläddra tillbaka i ljudboken.
Med andra ord: Förutsättningarna för denna spänningsroman att nå fram till mig var rätt usla. Så hur var den?
Traumatiserad efter de hemska upplevelserna i den förra trilogins sista bok är Linn nu försvunnen. Vilket upptäcks först efter åtta månader. Hennes moster Louise, som är högt uppsatt polis, letar tillsammans med kollegerna Erik och Beatrice efter henne. Och de letar och letar och letar … sida upp och sida ner. Linns kusin/moster Astrid har flyttat in en sektliknande rörelse förklädd till kursgård. Louise kollega Erik undersöker sina afrikanska rötter och kollegan Beatrice utreder ett kriminellt gäng. Linns engagemang i Anti-fascistisk aktion och hennes färdigheter i kryptering har skaffat henne många fiender. Dessa trådar plus några andra, som etableringen av ett nigerianskt brottssyndikat i Stockholm, gör att det blir för mycket av allt. Jag kan inte hålla intresset uppe. Linn blir en blek Lisbeth Salander-wannabe och det är för många tröttsamma människor med särskilda behov av bekräftelse, för mycket att hålla reda på av sådant som inte känns relevant.
Magnus Jonsson vill mycket, har mycket att berätta, kan mycket om många ämnen. Han borde ha sovrat i sitt material, rensat i researchen. 565 sidor är för mycket av allt.
