Många frågor i ”G som gärningsman” – men få besvaras
G som i gärningsman – en berättelse från 80-talets skuggsida
Författare: Sulo Karlsson och Deanne Rauscher
Förlag: Bokfabriken
Jag var bara tio år och bodde i Brämhult när filmen Stockholmsnatt hade premiär och till och med jag ”visste” att regissören Staffan Hildebrand var en pedofil. Jag minns inte om jag kunde ordet för det, men när jag några år senare såg filmen ”G som i gemenskap” – till vilken bokens titel alluderar – tänkte jag att Magnus Ugglas parodiska bögkaraktär byggde på Hildebrand själv.
Det är alltså egentligen inget chockerande nytt avslöjande som presenteras, men precis som med andra pedofil-fall och delvis det som hände kring #metoo-rörelsen, tvingar den här boken fram ett uppvaknande. Alla har vetat, ingen tycks ha reagerat nämnvärt. Det är som det lilla barnet i sagan som påpekar att kejsaren är naken.
Karlsson och Rauscher har talat med en mängd män som under en känslig tid i livet, ofta så tidigt som 12-13-årsåldern, kommit i kontakt med antingen Hildebrand eller ett par andra pedofilgubbar i Stockholm. De har lockats med filmroller, alkohol, fester, någonstans att bo, glamourösa resor. Efter upprepade sexuella övergrepp har flera av dem farit mycket illa, med missbruk och psykisk ohälsa som följd. Det är förkrossande vittnesmål och jag hoppas att samtliga drabbade får hjälp – hjälp de helst skulle fått för flera decennier sedan.
Att ämnet är viktigt och tyvärr fortfarande brännande aktuellt gör dock inte ett bra reportage. Det är rörigt, ofta slarvigt skrivet och många onödiga spekulationer och antaganden trots att vittnesmålen är otäcka som de är. I den här formen göder boken kanske snarast upprördhets-knarkandet vi börjar bli nästan immuna mot.
”Alla har vetat, ingen tycks ha reagerat nämnvärt. Det är som det lilla barnet i sagan som påpekar att kejsaren är naken”Rebecka Åhlund, recensent
Samtalen med Hildebrand själv är obehagliga och svävar fritt mellan någon sorts erkännande, ursäkter om att inte minnas och när han väl minns inte ”vetat bättre”. Var det okej att vara pedofil på 80-talet eller har vår tids besatthet kring att prata om allt faktiskt inneburit något positivt? Flera röster i boken verkar lättade över att han äntligen ska ställas till svars. Författarna hoppas att de ska bli stämda – vad betyder det? En bok är inte en domstol. Hildebrand är idag 75 år gammal och säger sig ha en ”fosterson” i Kambodja – med tanke på berättelserna om den thailändske pojken Ti han ”adopterade” i ett halvår för att sedan ”lämna tillbaka”, är detta mycket oroande.
Många frågor ställs men ”G som i gärningsman” saknar ambition att besvara dem. Vad får oss att titta bort, vad gör oss tysta när vi ser andra fara illa? Boken är ett upprepande av samma trauma, om och om igen, i liknande versioner, blandat med personliga kåserier om helt andra saker och en textrad ur någon rocklåt inför varje nytt kapitel. Att skriva handlar ytterst om att välja, i det ligger automatiskt att man måste välja bort vissa delar och spår. Istället redovisas allt, och lite till, i omöjligt många olika tonarter. Det hade behövts en sträng redaktör, en klarare blick och en tydligare idé om vad det är för bok man vill göra.
