Marie Magnusson: Marie Magnusson: Framgångsrik efter första boken
Hon är inte dålig, den 37-åriga författaren Stina Jackson. Något var det som gjorde att hon började söka sig till hembygden när hon skulle skriva sin första spänningsroman ”Silvervägen”, som kom 2018. Hon bor långt från Skellefteå nu för tiden, i Denver, USA. Stina är gift med amerikanen Robert. För debuten ”Silvervägen” tilldelades hon Svenska deckarakademins pris för årets bästa kriminalroman och priset Glasnyckeln för Årets bästa nordiska kriminalroman. Den fick även priset ”Årets bok”, som presenteras av Bonniers bokklubbars redaktörer.
I nya ”Ödesmark” tar Stina Jackson läsaren till den lilla byn Ödesmark utanför Arvidsjaur. Jag lovar att ”Ödesmark” är minst lika spännande som ”Silvervägen”. Som jag skrivit förr på den här sidan: många böcker som utspelar sig i norra Sverige lockar mig. Det ofta karga, det råa, det vardagliga, det brutala, det dysfunktionella. Inga rosa puffmoln där inte. Ingen feelgood om man säger så.
”Ödesmark”, som nu är nominerad till Årets bok, bland elva andra böcker, jag återkommer till dem, är alltså skriven i samma anda som ”Silvervägen”.
Ödesmark, en liten by med många tomma, övergivna gårdar som är lämnade åt ett långsamt förfall. Här bor gamle Vidar och dottern Liv med tonårssonen Simon på samma gård. Varför? Liv har aldrig kommit därifrån, fick Simon tidigt. Jobbar på macken, dit Vidar skjutsar henne trots att hon har körkort. Samtidigt dras man in i händelser som sträcker sig runt tjugo år tillbaka i tiden. Alla vet att Vidars kassaskåp inte är tomt på pengar. Folk pratar om hur rik han borde vara efter alla skogsaffärer. Snart händer det saker...
Ja, Stina Jackson, den svåra tvåan har du klarat med glans. Vilken framgång! Blir det Årets bok två år i rad?
Konkurrensen är hård minst sagt. Tolv böcker totalt. En som utmanar är Ida Andersen, som ju kommer från Kronoberg, med romanen ”I oxögat”, som kom ut förra året. Den utspelar sig under 1700-talet i Dåvedshult och kretsar kring Kosta glasbruk.
Vi har norska Nina Lykkes andra roman på svenska, ”Nästa!”, som utspelar sig till stor del på en mottagning där Elin är allmänläkare. Mycket komisk, tänkvärd och ja, bra underhållning helt enkelt. ”Terapeuten” av Helene Flood är en annan utmärkt roman från Norge.
Sedan har vi ”Brevvännerna” av Eli Åhman Owetz, ”Tistelhonung” av Sara Paborn, ”Där kräftorna sjunger” av Delia Owens, ”Skuggjägaren” av Camilla Grebe, ”Bergens stjärnor” av Jojo Moyes, ”Mitt liv som råtta” av Joyce Carol Oates, ”Jägarinnan” av Kate Quinn. Den enda manliga författaren som har nominerats är Anders Roslund med ”Jamåhonleva”.
Varför så ojämn fördelning?
Jag läser vidare i den gula tegelstenen ”Samlade verk” av debutanten Lydia Sandgren. Mycket underhållande. Hur kan en person född 1987 skriva så detaljerat och inlevelsefullt om en tid innan hon ens var född undrar man? Otroligt är det. Och otroligt bra.
