Marie Magnusson: Marie Magnusson: Spänning är ofta ett nyckelord
Jag har precis läst en riktig bladvändare. Jag började på lördagen och redan på måndagen var det inte många sidor kvar. Fint väder och lediga dagar gör såklart sitt till. Jag kan stjäla någon halvtimme här och där i soffan på altanen medan harmoniska barn hoppar studsmatta tillsammans. Det är svårt att lägga ifrån sig boken, jag hinner något kapitel till och ett till och...
För är kapitlen korta och berättelsen lättläst så vänds bladen ganska fort. Även för mig som inte är någon snabbläsande typ i vanliga fall.
Det handlar om Ninni Schulmans pinfärska spänningsroman ”Bara du” som kom ut alldeles nyligen. En spänningsroman får mig alltid att haja till. Spänning är ofta ett nyckelord om jag ska bli intresserad av en bok. Inte alltid, men det skadar inte om man säger så.
I ”Bara du” får vi följa Pål och Iris som båda bor i Stockholmsområdet. Pål har haft några tunga år och arbetar som spärrvakt i Stockholms tunnelbana. Iris är frilansande formgivare och börjar bli trött på dejtingapparna. De båda möts och blir tillsammans. Iris tänker att Pål nästan känner henne bättre än var hon själv gör. Han verkar alltid veta vad hon behöver. De tillbringar allt mer tid tillsammans. Mellan kapitlen om deras tillvaro vävs Påls nutid in där han ligger på ett sjukhus med amputerat ben. Sakta men säkert får vi veta mer om de båda huvudpersonerna, detaljer som ibland nästan obemärkt dyker upp och gör att man vill läsa vidare, läsa klart boken. Vart är Pål och Iris på väg? Är hon farlig? Är han farlig? Spänningen kommer krypande och som läsare vänder man bladen allt snabbare.
Ninni Schulman har verkligen lyckats den här gången. Jag fastnade för hennes böcker redan då hon kom ut med debuten ”Flickan med snö i håret” 2010 och uppföljarna i samma kriminalserie, ”Pojken som slutade gråta” 2012, ”Svara om du hör mig” 2013, ”Vår egen lilla hemlighet” 2013 och ”Välkommen hem” 2016. Alla utspelar sig i Ninni Schulmans hemtrakter i Värmland med huvudpersonen Magdalena Hansson som arbetar som lokalredaktör i Hagfors och är med och löser brott.
Här kliver Schulman ut från den väl intrampade stigen och skriver en bok om något helt annat. Och det visar sig fungera väldigt väl. Det kan ju vara uppfriskande att kliva utanför boxen. I alla fall för en liten stund, för jag har läst att Ninni Schulman inte tänker ge upp Magdalena Hansson än.
Det kom en ilsket grön liten bok till redaktionen häromdagen. ”Nuckan” av Malin Lindroth, som beskrivs som en essäistisk berättelse om ofrivillig ensamhet. Nuckan, finns hon? Hon som befinner sig längst ner i den patriarkala hackordningen. Lindroth bestämmer sig här för att ta på sig nuckans skor och inte hannes position, tvättar skammen ur det fulaste ordet. Det blir ett befrielseprojekt.
