Marit Furn är brutalt rolig i briljanta ”Den förste”

Marit Furn är varierar sig onekligen som författare. Debuten ”Skuggan” var en fyndig historia med utgångspunkt i Strindbergs infernokris. Uppföljaren ”Abalone” var istället tråkig med ett överflöd av trista adjektiv förlagd till ett samtida Sydafrika. Med ”Den förste” har Marit Furn hittat tillbaka till det fyndiga, men också utvecklat det till något riktigt brutalt roligt. Och då menar jag inte rolig som i ”enstaka gapflabb på var femtionde sida”, utan som i ”ett kvävt fniss på varannan rad”. Och vilken skändlighet! ”Den förste” är något slags komisk horror-version av Kay Pollacks film ”Så som i himmelen”.

Huvudfiguren Erik Gustafsson är mannen, myten, medielegenden som glidit runt på något slags manlig räkfrossa i hela sitt liv medan han skyllt dämonerna på andra, men vars karriär nu tagit helt stopp. Han får en snilleblixt, flyttar till i en liten by i Dalarna, och efter en slugt planerad kupp blir han ordförande i amatörteaterföreningen. Här ska det skrivas teaterhistoria!

Marit Furn vrider och vänder på människans viljor, svagheter och vår ibland genuina förvåning i mötena med våra med(mot-)människor. Och vilket tempo! Inte en enda stupad mening, inte en enda onödig utvikning. Att hela storyn till slut räddas av en ”töm och glöm”-deus ex machina blir en helt igenom perfekt finalscen. ”Den förste” är en rakt igenom briljant roman.