Mästerlig Cash väl värd en Oscar
"Alla danskar lirar dixie". Ett konstaterande som hängt med från 1970-talsfilmen Sven Klangs kvintett, men vars sanningshalt kanske kan diskuteras. Att danskar älskar jazz är däremot alldeles säkert. Det vet Albert "Tootie" Heath, amerikansk trummis som spelade på klassiska jazzklubben Montmartre i Köpenhamn på 1950-talet.
I helgen var han på filmfestivalen i Göteborg för att prata om den danska dokumentärfilmen Between a smile and a tear.
I den berättas om när Montmartre återuppstod under två dagar sommaren 2004 och ett gäng gamla och unga musiker gav konserter där. Då satt den nu 70-årige Albert "Tootie" Heath bakom trummorna och vid pianot den betydligt yngre regissören Niels Lan-Doky. Toots Thielemanns trakterade munspelet och svenska Lisa Nilsson sjöng.
Jazzälskarna i biosalongen i Göteborg applåderade i takt med publiken i filmen och efteråt fick de veta att Albert och hans gäng gör en Skandinavien-turné i vår, med många stopp i Sverige.
Between a smile and a tear ingår i festivalens
serie Music Unlimited, tillsammans med bland
annat en film om unga kinesiska punkare, en om ett spanskt flamenco-geni och en dokumentär om Wham-sångaren George Michael.
Men störst dragningskraft av musikfilmerna har garanterat Walk the line, en film som har svensk premiär redan nu på fredag och som fångarna på Österåker fick se redan förra veckan. På den anstalten spelade en gång Johnny Cash och det är han som är huvudpersonen i James Mangolds film Walk the line.
Klockan tio på söndagsmorgonen fyllde den festivalbiografen Drakens alla 713 platser och höll åskådarna i ett fast grepp de två timmar och femton minuter som filmen varade. Historien om den första stökiga tiden i Johnny Cashs sångarkarriär och mötet med June Carter är på sitt sätt en ganska traditionell historia, om men med ett stort undantag - de elektriskt sprakande konsertscenerna. Om inte Joaquin Phoenix som Cash är värd en Oscar vet jag inte vem som är det. Reese Witherspoon som June Carter är inte illa hon
heller, och att det är de bådas egna röster vi hör i sångerna är häftigt så det förslår.
Det dröjer innan vi får veta vart Oscar-statyetterna tar vägen, men vilka som får Guldbaggar
avgörs redan i kväll vid en gala som Svenska
filminstitutet naturligtvis förlagt till festivalens Göteborg. Priser av helt annat slag delas ut nästa fredag då festivalens alternativgala arrangeras. Då kan det, precis som i kväll, bli priser till Zozo, men inte till regissören Josef Fares utan kanske till filmens chaufför Miranda Siegmund, b-fotografen Daniel Wannberg eller kanske bästa runnern, allt i allon Linnea Eskilsson. Stjärnorna i all ära men utan de tysta filmarbetarna blev det inga mästerverk gjorda. Och många återstår förhoppningsvis att se i Göteborg.
