Musiken fortsatt närvarande i Lorentz poesi

Inom svensk hip hop har Lorentz sett som en stilbildare och i hans kritikerrosade debutalbum “Kärlekslåtar” hyllades han för sin unika och geniala lyrik och estetik. Hans signatur har alltid varit att sudda ut gränserna mellan hip hop och sång.

Här, i sin första poesisamling är även den karakteristiska svengelskan och de karismatiska meningarna också närvarande.

“Det här är min

men vilken är din

dolmiodag

undrar man.”

Den charmiga hybrisen gör sig särskilt påmind i dikterna då de stundtals banala texterna följs upp med en eftertänksam reflektion från vardagen, historien, eller livet. I de fristående texterna finns det ingen tanke om att bevara någon särskild integritet, snarare tvärtom. Det som visas är en samling möten, tankar och sinnesstämningar som återges för läsaren. Lorentz poesi kan beskrivas som en spegel till hans artisteri, för den som kommer ihåg hans karriär. Emellanåt kan det upplevas som spretigt, men det kanske är det som beskriver Lorentz plats just nu. Tankarna svänger mellan olika påståenden och jaget kan ibland erkänna en öppen vilsenhet, även det en skildring från hans vardag. Metan och punchlines flyter ihop till en konturlös massa ibland, trots det, är det inte något som stör läsningen. Snarare lämnas en eftersinnande tanke om att Lorentz som författare kanske är på väg till hans egna frihet. Det är svårt att hävda att samlingen skulle handla om hans tumulta musikkarriär, som slutade drastiskt.

“En dans den döda sommaren” kan snarare ses som en stark livsbejakelse.