När det mirakulösa sker

Jonas Karlssons nya roman ”Regnmannen” är en varmt humoristisk berättelse om att finna mening i tomheten efter en älskad.

Ingmar, en pensionerad regissör med en blygsam länsteaterkarriär bakom sig, saknar sin Ingrid, hustrun som dog i cancer. Han vårdar ömt de rosor hon lämnade efter sig. Han är en fåordig enstöring i ett villakvarter där man vaktar på varandra – sommartorkan har slagit till, gud nåde den som bryter mot vattningsförbudet.

Men så upptäcker Ingmar en dold och illa medfaren vattenkran, vid vedboden bakom huset. Han hade nästan glömt att den fanns men nu vrider han på den. Och plötsligt händer något mirakulöst som också är romanens motor.

Det som händer sätter fart på Ingmars relation med den mästrande grannen Burman – ja, så småningom med hela den lilla kommun han bor i. Ingmar får en ny roll. Men vill han egentligen ha den? Och vad kan han göra med den?

Jonas Karlsson är en fin stilist. med utmärkt känsla för rytm; det återhållsamma varvas med komiska utbrott, dialogerna är lyhört avlyssnade. Läs de tre-fyra första sidorna i romanen och se hur han sätter hela atmosfären så att man ogärna lämnar det romanrum som upprättas.

Noveller och kortromaner av hög och lätt absurd kvalitet har gjort den kände skådespelaren Jonas Karlsson till en respekterad författare. ”Regnmannen” är den första fullödiga romanen han har skrivit. Han använder tre perspektiv. Ingmars, förstås. Han är huvudpersonen. Sonen Erik är det andra, med en längtan efter den pappa som under hans uppväxt mest var en kompletterande del av det oskiljaktiga föräldraparet, där mamman, Ingrid, skötte den känslomässiga relationen med Erik och hans syster. När Erik dyker upp efter några kapitel får vi en ny syn på pappan. Kommunalrådet Anette Malmgren-Ljungman är det tredje perspektivet, mer en skissartad karikatyr av en politiker desperat efter rampljus som ser Ingmars mirakulösa gåva som en väg till återvunnen makt. Det är kul skildrat men romanens smärtpunkt finns hos Ingmar, hans sorg och hans till slut förhoppningsfulla relation med Erik.

Jonas Karlsson väver ihop de här tre perspektiven till en berättelse som engagerar och säger något om kärlekens betydelse i våra liv. Att Ingmar är teaterregissör ger också Jonas Karlsson möjlighet att reflektera över sitt andra liv, skådespelarens. Då kan det bli riktigt vackert om teaterkonsten som en möjlighet att vara någon annan eller som ”chansen att få pröva en sanning utan att bli kallad lögnare.”

Den chansen tar Jonas Karlsson också med ”Regnmannen”. Och som läsare tror man på vartenda ord.