Onödigt jordnära Coldplay
Artist: Coldplay
Album: Music of the spheres
Skivbolag: Parlaphone/Warner
Coldplays nya album bygger på ett rymdtema som i sin tur inspirerats av Chris Martins upplevelse av Mos Eisley Cantina-bandet i ”Star wars”. Redan 2010 lanserade Martin idén och förklarade att han ville utforska hur musiker från universums olika hörn skulle kunna tänkas låta och agera.
Med bakgrund mot detta så växte en emojität låtlista fram, allt helt i enlighet med den estetik som ramat in Coldplay de senaste åren. Men, musikaliskt så är faktiskt inte allt så rymdiskt som projektet till en början kan framstå.
Popigt, visserligen, med rytmiska syntslingor och arrangemang som i vissa fall låter direkt hämtade från 80-talet (”Higher power”, ”Human kind”), men annars förvånansvärt, ja onödigt, jordnära. Framförallt med tanke på att samarbetspartners som Selena Gomez, We Are King, Jacob Collier, BTS och inte minst producerande Max Martin funnits med som resurser längs med vägen.
Med tanke på temat, och på att Coldplay redan tidigare har siktat högt så känns ”Music of the spheres” därför mest som ett första stopp på vägen mot de djupare delarna av rymden. En plats för vila bland lättillgängliga melodier och färgglada effekter snarare än fantasistinna, episka berättelser.
Och, optimism och energi i all ära, men som bäst blir skivan i dramatiska ”People of the pride” och den nedtonade ”Human heart”:
”My human heart, only got a human heart. I wish it didn't run away, I wish it didn't fall apart. Oh, my human heart. Night and day, light and dark. Any day it could be torn in half, only got a human heart.”
