Thomas Kjellgren: Ord som aldrig dör – Paul Celan 100 år

I år är det 100 år sedan Paul Celan föddes och 50 år sedan han dog. Litteraturen om honom är snart nog lika omfattande som den om Franz Kafka och Marcel Proust. Bara under detta år har det hittills utkommit fler än tio böcker om hans diktning. Thomas Sparr följer i sin ”Todesfuge: Biographie eines Gedicht” hur en av Celans viktigaste dikter kommer till, översätts och tas emot i andra länder. Wolfgang Emmerich utvidgar sin tidigare biografi, från 1999, med boken ”Nahe Fremde: Paul Celan und die Deutschen”.

Den absolut mest intressanta volymen är ”etwas ganz und gar Persönliches”. En nästan 1200-sidig, kommenterad utgåva med 691 brev skrivna av Celan under åren 1920 till 1970. Flera av dem är tidigare opublicerade. Här finns flera spännande litteraturhistoriska spår att följa och läsaren kommer även mycket nära Paul Celans vardag. Vi ser hur han arbetar med dikterna och de olika översättningarna (där Osip Mandelstam blir en viktig favorit) Vi kan tydligt avläsa hans växande psykiska anspänning, hans förtvivlan och längtan efter tillhörighet och kontakt. Vi dras in i hans många kärleksaffärer, känner passionen och ser manipulationen.

Framför allt anar vi vidden av de traumatiska smärtpunkter som får hans liv att drastiskt krympa: förlusten av föräldrarna, att han direkt hånades när han läste sin viktiga dikt ”Dödsfuga” inför tyska kollegor i den så kallade ”Gruppe 47” i Niendorf (Han läser ju som Goebbels!), när han återkommande utsattes för antisemitiska påhopp i recensioner och vid uppläsningar. Men det som nog borrade det djupaste såret inne i honom var när Claire Goll anklagade honom för att han plagierat hennes make Yvan Golls dikter.

På svenska har vi redan ett par av Celans brevväxlingar, de med Nelly Sachs och Ingeborg Bachmann men Celan älskade verkligen att skriva brev så den här boken ger en fördjupad förståelse både för hans person och hans diktning.

Vi har ju även flera urval av hans poesi på svenska men nu kommer också, i nära anslutning till födelsedagen den 23 november, ”Det sena verket” där Anders Olsson har översatt Celans fem sista diktsamlingar i sin helhet. Samtidigt pågår, på förlaget Faethon, arbetet med översättningar av Celans tidigaste diktsamlingar (Eva Ström är en av översättarna) och tidskriften Aiolos utkommer i november med ett stort temanummer om Celan, där jag själv medverkar med en länge essä om ”Paul Celan och bildkonsten”.

Men vem var nu Paul Celan?

Ursprungligen hette han Paul Antschel och kom från staden Czernowitz som låg i Bukovina i dåvarande Rumänien (i dag i Ukraina). Av efternamnet gjorde han ett anagram och blev då PAUL CELAN. En poet som skrev på tyska. Något som för honom – genom Förintelsen – blev ett bödlarnas och dödens språk. Men det var också hans faktiska modersmål – detta som mitt i alla andra förluster ändå blev kvar.

Paul Celan förlorade båda sina föräldrar i koncentrationslägren. När nazisterna ockuperade Czernowitz och tog makten i området inleddes deportationerna. Själv tillbringade han en tid i arbetsläger innan han kunde ta sig vidare, först till Bukarest och sedan till Wien, där han försörjde sig som översättare och förlagsredaktör. Här publicerar han också sin debutdiktsamling ”Der Sand aus der Urnen”, 1948.

Exilen tar honom sedan vidare till Paris, där han nu slutgiltigt slår sig ner. Här bildar han familj efter att ha träffat grafikern Gisèle Lestrange. Sonen Eric föds 1955. Hjälpt av en annan rumän i exil, filosofen E M Cioran, får han arbete som tysk lektor vid Ecole Normale Superieure. I Paris lever han sitt fortsatta liv, med en allt intensivare psykisk smärta – innan allt slutligen brister för honom och han den 20 april 1970 kastar sig i floden Seine.

Under sin livstid publicerade Celan åtta diktsamlingar. Debutboken ville han helst själv stryka, den var full av tryckfel. Postumt utkommer samlingen ”Schneepart”, 1971 och några år senare, 1976, sammanställs ytterligare en samling ur kvarlåtenskapen: ”Zeitgehöft”.

Det som kännetecknar Celans tidigaste diktning är ett surrealistiskt rikt bildspråk, det som han kallade ”denna ordlekarnas härliga tid”. Men den präglas också av begrepp som Vallmo och Minne, som också en av de tidiga diktsamlingarna heter. Efter ett par längre diktsviter, ”Trångföring” och ”Dödsfuga” blir dikterna allt mindre flöde och de får mer av en ordknapp och nästan skulptural resning. Allt detta som blir Celans unika tilltal. Dikten har blivit en viktig, existentiell ANDNINGSVÄNDNING, för att använda titeln från den centrala samlingen från 1967.

Paul Celans dikter är förtätade och bildrika. Fyllda av motsägelser och nya, oväntade ordbildningar. Dikternas slut kastar oss ofta bakåt till början igen och vi måste läsa om, på nytt och på nytt. De rymmer olika dimensioner och cirklar av tid. Dikterna tar oss fram till tystnadens gränser. Men i samma stund som poeten skalar av, och tränger vidare in i sina trånga ordutrymmen, så utvidgas han poetiska landskap. Texterna rör sig i tillstånd som mindre är ett utslocknande än en ordlös möjlighet till att börja kommunicera: att ständigt lära om, göra sig mer seende, ombilda språket för att finna nya meningar.

Det är viktigt att slå fast att Paul Celan inte enbart är en Förtvivlans diktare – i askan efter Förintelsen. Han är också en kärlekens poet, en det judiskas och det humanistiska motståndets poet, som visar att det går att skriva dikter efter Auschwitz. Att det är nödvändigt att skriva vidare med vita kritor på livets svarta tavla och att det fortfarande finns ”sånger att sjunga bortom människan”.

I brevsamlingen ”etwas ganz und gar Persönliches” finns bland annat också ett par svenska spår att utforska. Inte bara de som handlar om relationen med Nelly Sachs – och kontakterna med henne i Stockholm, Zürich och Paris – utan även i brevväxlingen med Sachs svenska väninnor Eva-Lisa Lennartsson och, framför allt, Inge Waern.

Annars var en av de tidigaste kontakterna med svenskt kulturliv den med författaren och översättaren Ilmar Laaban. I ett brev från den 28/9 1951, till Hannelore Scholz, skriver han att han nyligen har träffat Laaban i Paris och att han har tillägnat denne sin dikt ”Die lezte Fahne”. Året efter publicerade Laaban - kanske rentav den första publicerade översättningen av en Celandikt till svenska - sin tolkning av ”Kristall” i Ord&Bild. I det ovan nämnda brevet konstaterar Celan även att han skrivit dikten ”Wasser und Fahne” efter att ha sett Alf Sjöbergs film ”Fröken Julie”.

När Nelly Sachs inte längre kunde värja sig mot sina inre förföljare och allt djupare försvann in i sin sjukdom skyndade Celan till Stockholm för att vara vid hennes sida. Detta trots att en spricka mellan poeterna blivit allt tydligare, inte minst efter att Sachs vädjat till Israel om nåd för Adolf Eichmann.

Under tiden i Stockholm inleder Celan en kärleksförbindelse med skådespelerskan och teaterpedagogen Inge Waern (1918-2010) och han skriver också flera brev till henne, med medföljande nyskrivna dikter. Den förlängda vistelsen i Sverige förklarade han, i breven hem till hustrun Gisèle, med att inte kunde lämna Nelly. Anders Olsson ger i en essä i antologin till Nelly Sachs: ”Bokstäverna jag färdas i” ett fint porträtt av Waern och hennes relation till Celan.

Varje enskilt ord i Paul Celans diktning innehåller skikt av existensens, förtvivlans, tidens, förintelsens men också kärlekens starka krafter. I ett sent brev till sin barndomskamrat Gustav Chomed, från den 29 januari 1970, skriver han att han har ”införlivat det yttersta av den mänskliga erfarenheten” i sina dikter.

Det är just därför hans texter är så viktiga, så tidlösa - att de har skapats genom ett livsnödvändigt ”ljustvång” men där ordens sår också kan läkas in i ett pånyttfött, renskrapat, genomlevt och ombildat, språk.

I början av 1970 åker Paul Celan, tillsammans med sin vän Gerhart Baumann, på en länge önskad resa till Colmar där han ville se Matthias Grünewalds Isenheimaltare. Inför bilden av den plågade Kristusgestalten utbrister han: ”Es ist genug” (Nu är det nog). Kort härefter, den 20 april, tar han sitt liv.