Organisk tanke på museet

Glasdialogens senaste utställning, med vernissage söndagen den 11 juni, har fått större utrymmen än vanligt. Paret Elisabeth Henriksson och Paul Grähs visar sin glaskonst i museets trappfoajé, helt riktigt med tanke på att rumsligheten spelar en stor roll för deras verk.

Henriksson är den av dem som mest ser till att utnyttja rummets karaktär. Hon bygger med glaset, installationer, arkitektoniska kompositioner eller vad ni vill. För henne spelar det enstaka objektet inte så stor roll. Tanken är i stället att mångfaldiga en och samma enkla form tills den bildar ett eget verk. 40 timmar, som fyller fondväggen är just ett sådant exempel på repetitiv hängning av lika många glasbågar eller portar. Som slokande stjälkar i en sammanställning i brunlila variationer. En och samma färg förstås, men med glasets egna skiftningar i tjocklek och opacitet. Varje liten del är väldigt oansenlig men tillsammans i en sådan mängd uppstår verkets helhetsbild. Som ett organiskt klockspel eller en reflektion över tiden som springer ifrån oss.

Lika oansenliga är delarna i Frusen skog, som istappar i klarglas, men tillsammans gör de en frusen fontän ur ett silvervatten. Eller en krona åt Narnias vinterälskande drottning.

Båda konstnärerna utexaminerades från Konstfack för två år sedan, men har redan hunnit med ett stort antal utställningar, bland annat både Liljevalchs förra vårsalong och Nationalmuseums Unga Konsthantverkare 2005. De tillhör alltså den nya generation glaskonstnärer som glider mellan rollerna som hantverkare, designers och konstnärer. Egen hytta har de redan skaffat och att forma glasmassan bokstavligt talat för egen hand är för dem en självklarhet. Det handlar om ett medvetet helhetstänkande där skapandeprocessen och utforskandet av materialet får en allt större betydelse.

Liksom Henrikssons glas präglas Paul Grähs objekt av ett organiskt tänkande, fastän här i desto mer konkret form. Det går inte att ta miste på att verken som han kallar Trofé föreställer delar av insekter. Kraftigt uppförstorade ben, leder och kloliknande fötter glänser i metalliska färger, i monterliknande hållare. De är satta i sådana vinklar att de faktiskt verkar på språng, som om de fortfarande vred sig i dödsryckningar efter att ha blivit avslitna från sina kroppar. Stela och hårda, men ändå i rörelse.

Här finns också andra lämningar efter de frånvarande insekterna. Bleka puppor, delvis gjutna och delvis blåsta för att nå en kontrast i materialets uttryck. De verkar på en gång sköra och kraftfulla, vackra och motbjudande.

För den som tycker att glas är glas och skall blåsas till vackra och harmoniska vaser och fat, kan Glasdialogen vara en ögonöppnare. Med utställningar som denna visar sig museet i glaskonstens framkant, där det rimligtvis ska vara såsom varande glasmuseum. Henriksson och Grähs är två konstnärer värnar om hantverket samtidigt som de vänder upp och ner på formbegreppen. Det vackra är inte nödvändigtvis det snygga.