Oron står i centrum av Sara Gordans roman
Natten
Författare: Sara Gordan
Förlag: Albert Bonniers förlag
En mamma måste vid någon punkt förstå att en dotter inte är hennes för evigt: dottern måste få frigöra sig. Men när tonårsdottern har diabetes typ ett och föräldraupproret delvis består i att strunta i det, läggs ytterligare en dimension till detta redan svåra. ”Natten” är en roman som inte direkt hymlar med att den är självbiografisk, men gör litteratur av desperationen, och i ett litet efterord påminner om att det är mammans oroliga perspektiv som skrivs som sanningen.
Det genomgående temat för Sara Gordans ”Natten” är oro, en oro som inte sällan gränsar till skräck. Modern sitter hemma och väntar, går ut och letar, men var letar man efter en unge som kan vara exakt var som helst och inte svarar i telefon? Hon ringer runt bland kompisar, sjukhus, socialen, hennes nätter är inte längre till för sömn och återhämtning, mörkret lägger bara ytterligare en skräckdimension till ängslan. Och, tänker jag, sömnlöshet gör verkligen under för att underminera ens kapacitet, både fysiskt och mentalt.
”Med rak och djupt skärande gestaltning rullar Gordan ut en berättelse om ett tillstånd, men som även självrannsakande rotar även i det allra svåraste: vad gjorde hon för fel?”
Med rak och djupt skärande gestaltning rullar Gordan ut en berättelse om ett tillstånd, men som även självrannsakande rotar även i det allra svåraste: vad gjorde hon för fel? Hur blev det såhär? Vad hade hon kunnat göra annorlunda? Den yngre sonen blir medberoende i dramat, han får inte längre plats när dottern stjäl all uppmärksamhet på det mest konkreta viset. Utan skygglappar undersöker berättarjaget hur hon betett sig och målar brett med talande detaljer om hur en mammas enda möjliga öde är att inte räcka till. Och där når Gordan in till kärnan av det som är så provocerande med att vara förälder: vi kan inte rädda våra barn. Lätt distanserat, läsaren ”vet” att det kommer att sluta väl, och åtminstone för den här läsaren hade något annat varit outhärdligt.
En sorts inlaga i samtidsdebatten blir kontakterna med sociala myndigheter, kvinnan placerar sin dotter på ett behandlingshem där hon får köpa hur mycket godis hon vill trots diabetesen, där jag antar att personalen fokuserar på det oregerliga men saknar beredskap för den extra pålagan kronisk, vid misskötsel livshotande, sjukdom. Jag har redan tipsat hela diabetesmottagningen på Södersjukhuset om den här boken.