Per Hägred: Per Hägred: ”Smittades av vattenyran och frågade om vi blivit helade”

För säkerhets skull lade han till hitdängan ”Have I told you lately (that i love you)?”. Framförd i ett sjösjukegungigt i Las Vegas–tempo.Jag kanske han älskade oss där och då. Vi 7000 tappra som var på plats och riskerade få vattensjuka mobiler. Det lustiga är att när han egentligen hade gjort sina 90 minuter i rampljuset, något som är lika mycket standard i Vanworld som att han startar exakt på utsatt tid, så kastade han in Doris Day–klassikern ”The party’s over”. Som för att tacka för den blöta festen, men att det nu var dags att dra hemåt. Tor svarade med att drämma sin hammare rakt över Göteborg och sommarens åskväder var ett faktum. Van behövde aldrig spendera några slantar på raketerna den här kvällen. Det skötte den fornordiske guden så bra ändå. Ganska effektfullt, och en fin inramning på en konsert som på sätt och vis kändes smått klassisk.

Det startade med en rejält tilltagen uppvärmning som Graham Nash stod för. Många hade inte koll på honom, men drogs med i hans genomlysning av Crosby, Stills, Nash & Youngs repertoar. Visst saknade man Neil, och det blev en slags fattigmansversion av den kvartetten. Däremot förstod jag aldrig poängen med Beatles–klassikern ”A day in the life”.

Nu var det här Vans kväll. 7000 hade biljett á 700 kronor. Man omsatte alltså fem millar, så Van the Man lär inte behöva ligga sömnlös när det gäller det där med att kunna sätta mat på bordet. Och man kanske kan tycka att han kunde uppbådat lite mer inspiration inledningsvis då han rev av de förväntade låtarna i ett rasande tempo, men med en håglös attityd.

Det här var ett festivalgig. Packat med de få hits han har. Och den där knappen som det står autopilot på fick jobba flitigt.

Förhandsrapporterna från Wales hade talat om ”Astral weeks”, Vans mest ansedda album som fyller 50 i år. Men detta kom tydligen av sig när han lämnade den brittiska övärlden.Mitt missmod inledningsvis höll dock inte i sig. Regnet gav showen en extra dimension och fick Van att tända på alla cylindrar. Vi fick en sällan spelad ”One irish rover” och är rejält utdragen ”In the afternoon” med ett meditativt parti i slutet där Van fick feeling och orden rann ur hans mun. Alla så kallade Vanatics på plats brast ut i gråt. Vi hade ju ett vattentema här.

Jag har sett Van ett otal gånger i Göteborg. Heden, Lorensborgshallen, Slottsparken, Rondo och konserthuset.

Det här var också en kväll att minnas.

När kommer turen till Småland?

– --

Jag är en blödig typ som hatar skalpell–tv.

Och ska det obduceras åker kudden fram.

Därför har jag närmat mig hypade ”Sharp objects” med försiktiga steg.

Nu visar det sig att det inte är så ruggigt, inte så detaljerat när det gäller anatomi och sånt. Visserligen får man sig ett tilltufsat lik till livs, men värre än så blir det inte.Visserligen är det är ett beckmörkt drama. Det innehåller så mycket ångest att Ingmar Bergman skulle kunna göra många uppföljare till” Sjunde inseglet” om han fortfarande levat och varit verksam.

Jag är fullständigt såld efter att ha formligen slukat det första avsnittet.

Handlingen är tämligen enkel.

I alla fall så här i början av säsongen.

En svårt alkoholiserad reporter, Camille Peaker (ypperligt spelad av Amy Adams från ”American hustle”), skickas till byhålan hon växte upp i (Wind gap) för att bevaka några dödsfall som kan tyda på att en massmördare härjar i trakten.

Mötet med det förflutna ställer henne på hårda prov. Bland annat mötet med den dysfunktionella familjen hon kommer ifrån.

Hon sover i sin rishög till bil, med Absolut vodka lätt maskerad i en läskflaska och med Led Zeppelins version av Otis Rush’ ”I can’t quit my baby” på hög volym i de slitna iPhonelurarna.

Jag vet inte hur det är med er, men den där misären, det där eländet, det där trasiga människorna är så ohyggligt intressanta.

Som en slags motpol till alla rika lirare som glider genom serier som ”Suits”, ”Billions” och ”Succession”.

För mig är ”Sharp objects” den felande länken mellan ”Taxi driver” och ”Twin peaks”.

Sommarens bästa.