Vi män och våra listor. Vill inte påstå att någon jagat livet ur mig för just den här listan, men plötsligt en förfrågan på Facebook. Då kunde jag inte låta bli. Vilka är de album som påverkat mig mest i livet? Såklart omöjligt att svara på men jag har i alla fall gjort ett försök.
Detta är en personligt skriven text i Smålandsposten. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Bob Dylan: ”Rough and rowdy ways” (2020). Tror att alla hans plattor har påverkat min musiksmak på något sätt. Jag väljer den senaste. Har bara hört tre låtar. Men han berör mig fortfarande.
Al Green: "Let’s stay together” (1972). Det var Micke Rickfors och Hasse Huss förtjänst att jag snöade in på soul. Och när Lennart Persson sålde en import med Al Green, det var ju inget man hittade på Tempo, var det kört. En handfull av hans album med Willie Mitchells Memphissound är kanon men det är svårt att gå förbi den här på grund av versionen av Bee Gees ”How to mend a broken heart?”. Vinylen gråter.
Sir Doug and the Texas Tornados: ”Texas rock for country rollers” (1976). Han har en särskild plats. Världens mest musikaliska countryrockare. Texas. Gene Thomas–medleyt. ”Give the key to my heart” som Uncle Tupelo snodde.
MC5: ”Back in the USA” (1970). Intervjuade Springsteenmanagern, Jon Landau, en gång. En nervös Thomas Johansson på Live Nation stod utanför och undrade varför John inte gjorde processen kort. Vi hade snöat in på MC5, ett obskyrt garagerockband som han producerat. Han berättade om omslagsbilden och erkände att han var helt grön i producentstolen. En av de plattor jag spelat mest vid sidan om Groovies ”Teenage head”.
Them again (1966). ”Lonely sad eyes”. En av Vans tidigaste och finaste.
Hound Dog Taylor: ”Beware of the dog!” (1976). Han hade inte många tänder, desto fler fingrar. När han besökte Sverige hade litern man köpt ut som daglig reson fel sort och han blev sjuk. En glad skit som startade i Elmore James band och gjorde blues på egen hand på en japansk postordergura. Slide. Party. Råare än garagerock. ”Vi kommer att spela till fem om inte polisen inte stoppar oss”, säger han skrattande.
Howlin Wolf: ”Live and cookin” (1972)”. Jag kommer att yla för er eftersom ni är mitt folk”, säger en märkt av sjukdom Howlin’ Wolf till den svarta publiken på syltan på Chicagos sydsida. Sedan vevar bandet igång och svänger katten medan Wolf manar på.-Keep it funky, keep it funky, gastar han och får som han vill i ”Big house”.En av de bästa liveplattor som spelats in.
Gun club: ”Fire of love” (1981). De och Cramps gjorde att det blev kul igen. Det var bluespunk med Alex Chilton som ledstjärna.
”1969: The Velvet Underground Live” (1974): Satt på bibblan i Linköping och lyssnade varje eftermiddag och läste styva seriealbum med Tintin och Lucky Luck .Det var tider det.
Rolling Stones: ”Let it bleed” (1969)Jag var ung, de var vinter och jag förväntades lira hockey. Men jag längtade bara hem till denna julklapp. Spelade den sönder och samman och var olyckligt kär i Merry Clayton. Är fortfarande chockerande bra.
Elvis Presley: ”From Memphis to Vegas / From Vegas to Memphis” (1969).Elvis är klart svår att gå förbi. Jag borde kanske tagit Beatles, men det var faktiskt Elvis som var större än Jesus. Det senaste 100 årens bästa sångare (nåja, Louis finns förstås). Jag borde kanske också tagit Jerry Lees ”Star club”–album, killen som viftade med en picka fram grindarna till Graceland. Men Elvis är forever.
Bob Marley: ”Live!” (1975).Igen är det svänget, glädjen, känslan. Vi hade ju hört Claptons finputsade versioner, men det här var äkta vara. Det var jazztobak, krutrök och soundsystems i en enda salig blandning. Kompis Jörgen skaffade till och med rastaflätor…
