Satans son ondare än någonsin
Amerikansk skräckfilm från 1970-talet har de senaste åren gått på löpande band genom återvinningsstationen Hollywood. Originalfilmernas kvalitet har spelat mindre roll eftersom nyinspelningar till stor del handlar om att profitera på titeln. Ta Wes Cravens The hills have eyes från 1977. Hur många tyckte om den, och framför allt, hur många hade sett den? Däremot minns flera titeln från videohyllan - en titel som sålde in nyversionen som kom i år, en film som gav det bleka originalet en rejäl ansiktslyftning.
Men med Omen är det en annan femma. Rysaren från 1976 med Gregory Peck i huvudrollen är inte bara en klassiker, utan var också en stor publiksuccé, och filmen står sig bra även på sitt 30-årsjubileum. Så att göra en nyversion förpliktigar.
Omen är historien om en amerikansk ambassadörsfamilj som adopterar en pojke (Damien), men när sonen är i femårsåldern börjar han uppvisa ett märkligt beteende, dessutom inträffar en rad mycket märkliga dödsfall i familjens närhet. Pappan bestämmer sig, på uppmaning av en galen präst, för att gräva lite djupare i adoptivsonens förflutna och det visar sig att den biologiska pappan är en minst sagt diabolisk figur. Omen kom i kölvattnet av Exorcisten och hakade på trenden med mysticism och ondskefulla barn, filmen gjorde också talet 666 - "the number of the beast" känt, några år innan Iron Maiden lanserade det på nytt.
Nya Omen är välgjord och mer skrämmande än förlagan, men efteråt fylls man ändå av ett ganska stort varför. Omen är inte en identisk version av originalfilmen som Gus van Sants Psycho var, men nästan. Det förpliktigande i uppgiften att förpacka om Omen har gjort att man inte vågat ta sig några betydande friheter. Lite småputs har man mäktat med, som att göra historien samtida (11 september och påvens död är tecken på att satan är i farstun) och stoppa in några mycket obehagliga drömsekvenser. Annars är de enda friheter man tagit sig i stil med att den berömda halshuggningen sker med en stege istället för glasskiva.
När man upptäcker att scener och repliker följer originalet mer eller mindre slaviskt, övergår ens upplevelse till att bli enda lång jämförelse. Liev Schreiber är inte Gregory Peck, tänker man, men han är bra. Julia Stiles som ångestriden mamma, nja, och Mia Farrow är ju inte alls lika läskig som Damiens beskyddare, Mrs Baylock, var i originalet. Samtidigt ska jag inte helt göra ner filmen bara för att den är feg, för det är ett gott hantverk. Den långsamma skräcken finns där, scenografin är minst lika kuslig och de famösa dödscenerna har nått nya läskiga nivåer.
Problemet är bara, och det är ett väsentligt problem, att vi redan sett filmen.
