"Shuggie Bain” en sällsynt levande roman

Trots bokens titel är det länge Shuggies mamma Agnes Bain som berättelsen kretsar kring. Stuart tecknar ett porträtt av en kvinna som med sin djärva stolthet, glamorösa utstrålning och vassa tunga länge orkar stå emot det omgivande samhällets alla trångsyntheter och patriarkala våldsmönster.

Med stora drömmar i huvudet, ett skinande nytt porslinsgarnityr i munnen som ger henne filmstjärnestatus och med en karisma liknande Elisabeth Taylors, rör hon sig självmedvetet genom de nedslitna bostadshusen, bland nedlagda gruvområden i utkanterna av Glasgow. Hon formligen lyser mot de svartgrå slagghögarna från kolgruvorna, i ett Thatchers hårdföra 80-tal. I ett döende samhälle där arbetslösheten är i det närmaste total och där fattigdomen och socialbidragen skoningslöst bestämmer livsvillkoren.

Inne i de kalla lägenheterna rinner fukten längs med väggarna. Livet är rå och osminkad överlevnad och människorna blir snart fingerfärdiga experter på att bända upp tv- och elmätare för att få loss några enstaka mynt så att de kan skaffa åtminstone det livsnödvändiga, det vill säga öl och sprit.

När Agnes notoriskt otrogne man, taxichauffören Shug, lämnar henne faller tillvaron gradvis sönder. Omgiven av sina tre barn sjunker hon allt djupare ned i alkoholismens dimmor och familjen slits smärtsamt sönder, liksom inifrån. Dottern Catherine gifter sig bort från den utsiktslösa instängdheten och flyttar med sin man till Sydafrika. Den äldsta pojken, Leek stänger sig själv ute och flyr in i sina längtansfantasier och teckningar. Det blir minstingen Shuggie som får ta det största ansvaret. Sårbar och ömsint är han också den som uthärdar längst och som alltid förlåter. Han älskar rörande och förbehållslöst sin mamma, som liksom han själv är något av en outsider.

Stundtals tar den här berättelsen nästan andan ur mig. Varje detalj är så förankrad i en genomlevd närvaro att många av scenerna direkt etsar sig in i medvetandet. Stuart vet verkligen hur han bäst balanserar det språkliga drivet och den visuella konstnärligheten. Pendlingen mellan det djupt tragiska och det frigörande humoristiska. Shuggie Bain skildrar inte bara livet i en klassbestämd tillvaro, missbrukets konsekvenser eller ett samhälles ojämlikheter. Det är även en sårig och vacker skildring av relationen mellan två människor, i kärlek och livslång sorg.

Det är lätt att förstå att den här berättelsen, som har starka självbiografiska inslag, har varit nödvändig att skriva. Den är lika nödvändig att läsa om man vill försöka förstå något om människan. Ser nu med spänd förväntan fram emot hans nästa bok där han säkert fortsätter att skriva om ”känsliga människor på hårda platser”.