Skämt eller allvar?

Nedko Solakov (född 1957, verksam i Sofia) är sannolikt den bulgariska samtidskonstens starkast lysande stjärna. Sedan tidigt nittiotal har han ställt ut på en mängd biennaler, museer och konsthallar runt om i världen. Hans karriär har alltmer antagit formen av ett kritikerrosat segertåg genom den internationella samtidskonstens arenor där hans humoristiska historier och underfundiga projekt gjort ohejdad succé.

Med sådan oreserverad förtjusning presenteras han åtminstone av två av Malmös tyngsta konstinstitutioner när de nu parallellt visar var sin utställning av denne hyllade konstnär. Efter att ha sett deras bidrag är jag böjd att hålla med: Solakov har något alldeles extra. Utställningarna är dock inte helt befriade från svaga punkter, något som i och för sig inte gör dem mindre intressanta.

Kärnan och fylligheten finns på Rooseum som, i samarbete med Casino Luxembourg och O.K Centrum für Gegenwartskunst i Lintz, står värd för den första större retrospektiv som konstnären sammanställt. Malmö konsthall å sin sida skyltar med A high level public art project with a catalogue, ett finurligt och bitvis provocerande verk som konstnären utfört direkt på byggnadens fasad. Kruxet är bara att de små teckningarna och texterna befinner sig på cirka 4,5 meters höjd, oläsliga för blotta ögat och endast tillgängliga via utställningskatalogen - ett absolut måste - som kan lånas eller köpas inne i konsthallen.

Trots sin låga publika profil är verket typiskt för Solakovs konstnärskap på flera sätt. Det aktiverar betraktaren och tvingar denne att fundera över sin egen roll, sina föreställningar och förutfattade meningar kring vad en utställning och ett konstverk är.

På samma gång, och med en liknande mild ironi, driver konstnären med sig själv och sin egen uppgift, vilket blir uppenbart när han i en av de korta formuleringarna kommenterar sin egen slöhet efter en lunchpaus i arbetet.

Han ifrågasätter också konsthallens givna rum och arbetssätt och visar på alternativa metoder att gå utanför institutionens ramar även om han likväl är högst beroende av dess existens, ett faktum som delvis underminerar projektets kritiska potential. Naturligtvis är det fullt möjligt att rycka på axlarna åt alltsammans och fnysa åt den väldresserade publik som närsynt kisar upp mot byggnadens stuprännor med katalogen lydigt i hand - det kan inte förnekas att projektet har ett drag av kejsarens nya kläder över sig och var och en får själv bestämma om det är värt att betrakta som allvar eller skämt (eller både och - en hållning jag lutar åt själv).

För Nedko Solakov gör det detsamma, han fordrar inget översvallande beröm. Hans drivkrafter är lusten, rädslan och nyfikenheten som han stundtals blandar med samhällskritik men som oftare bottnar i en varm humanism, vilken inte sällan finner sitt uttryck i en förkärlek för petitessen och anekdoten.

Det är egentligen inte svårt att tycka om hans påhitt, utan tvärtom bara alltför lätt att låta sig roas av den ena absurda vändningen efter den andra, samtidigt som man ibland söker förgäves efter djupet under den lekfulla ytan.

På Rooseum har han förvandlat första våningens jättelika sal till ett allkonstverk, hemtrevligt tapetserat och indelat i smårum vilka rymmer flertalet av de projekt och installationer han arbetat med under senare år. Här visas hela hans konstnärliga register, från romantiskt kitschiga landskapsmålningar vars nyckelingredienser förtretligt nog saknas till en väldokumenterad studie som bevisar att jorden är platt.

Däremellan frestas betraktaren att spela rysk roulette i verket Help yourself, där sju delikata bakelser erbjuds - haken är bara att en av dem innehåller konstnärens avklippta naglar.

Av allvarligare karaktär är Top secret, en inglasad arkivbox i vilken Solakov samlat material från sitt samarbete med den bulgariska säkerhetspolisen under slutet av sjuttiotalet. Även verket Fear, en serie lerskulpturer som han format under sina många flygrädda luftresor, blottar hans egna mänskliga brister.

Inget ämne är för stort eller för smått för att behandlas av Solakov som dristigt kastar sig från Israel-Palestinakonflikten till tuggummibollar, men merparten av tiden ändå ägnar sig åt det konstnärliga skapandet och dess villkor. För Rooseums del innebär detta en ovanligt munter och tillgänglig utställning, vilket känns befriande för omväxlings skull. Jag kan inte komma på ett enda skäl till att inte se den - den är helt enkelt för bra för att låta bli.