Skarpladdad Beck överraskar inte

I nya Beckfilmen verkar ondskan inifrån. Vi tränger in i hemmets på ytan trygga värld. Där möter vi män som misshandlar sina fruar såväl fysiskt som psykiskt, barn som lever i en skräckvärld och kvinnor som tvingas leva under falsk identitet - gömda i sitt eget samhälle.

Monika Everdags (Källa Bie) före detta man mördas samtidigt som hon och barnen försvinner spårlöst. Det visar sig att hon utsatts för misshandel under en längre tid, men inte av exmaken utan av en ny man. Spåren pekar på denna mystiske man, men eftersom Monika vägrar uppge hans identitet av rädsla för hämnd blir det för Beck (Peter Haber) och Gunvald (Mikael Persbrandt) och de andra att försöka hitta honom först. Men ondskan kommer närmare kriminalpoliserna än vad de är vana vid. Tidigt förstår vi att gärningsmannen, mördaren, är en av poliserna.

För Gunvald, som nu tar plats i berättelsens centrum, blir det personligare än vad han kunnat ana. Av en slump upptäcker han att hans egen syster, som han sedan länge förlorat kontakten med, själv lever med en misshandlande man. Tacksam parallellhandling således men också intressant att få veta lite mer om den mest spännande karaktären i Becks gäng. För ska de till synes ändlösa Beckfilmerna fortsätta att produceras måste vi få veta något mer om karaktärerna varje gång. Filmerna klarar sig på just igenkänningen. Publiken vill återse den cyniske Gunvald, den ensamme Beck och den stollige grannen (Ingvar Hirdwall). Bäst här är Persbrandt och Bie.

Handlingen då? Jo, regissören Harald Hamrell, som bland annat gjorde tv-serien Om Stig Petrés hemlighet och också Beck - sista vittnet försöker angripa storyn från ett psykologiskt snarare än actionbaserat håll, men det fungerar sådär. Inte sällan blir det amatörpsykologi och väldigt väntade förklaringar till gärningsmännens beteenden. Två parallella galenpannor med väldigt olika bakgrund är inskrivna i manus. Ett manus utan några överraskningar förutom ett par väldigt osannolika sammanträffanden. Och så den närmast obligatoriska upplösningen med utryckande polisstyrka springandes och kämpandes mot klockan och gärningsmannen. Hamrell, som själv hade en roll i den legendariska och briljanta Mannen på taket (1976), gör en tydlig hyllning till den genom en liknande balansgång på hyreshustaket i filmens slutskede. Men Widerbergs nerv och dramatik, som framkallades med minimalistisk regi, förmår han inte alls upprepa.

Jonas Henningsson