Annons

Sofia Dahlén skriver sig ända in i den absoluta smärtpunkten

Sofia Dahlén begår en strålande debut: mörk, skarp, klaustrofobisk och hisnande vacker, skriver recensenten Rebecka Åhlund.
Bokrecension • Publicerad 4 maj 2021 • Uppdaterad 5 maj 2021
Detta är en recension i Smålandsposten. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Sofia Dahléns lyriska roman ”Patient” fascinerar.
Sofia Dahléns lyriska roman ”Patient” fascinerar.Foto: Arvida Byström
Lyrisk roman

Patient

Författare: Sofia Dahlén

Förlag: Albert Bonniers förlag

Det finns en idé om att gud aldrig ger en mer än man klarar av. Så verkar det förstås inte, inte när himlen störtar ner i huvudet på en. Man vet att ”sådana här saker händer” men när det händer i ens egen tillvaro blir man ändå förlamad.

Det ter sig obegripligt. Hur kan något sådant här få pågå, hur kan det vara såhär? Hur i hela världen kan det här få hända – inte ”just mig” ens om man har hybris, utan hur kan någon alls någonsin tvingas igenom den här skiten? Det verkar orimligt, omöjligt, olagligt.

Annons

Patienten i ”Patient” är psykotisk och suicidal, och syster till personen som berättar. Patienten ligger tvångsintagen på psyket och försöker med ojämna mellanrum ta livet av sig. Detta oerhörda- det största brottet mot den mänskliga överenskommelsen om viljan till liv. Självmördaren är en anomali, självmordet är som terrordåd. Alla regler sätts ur spel, allt skakar. Vår minsta gemensamma nämnare avfärdad.

Patientens syster är ingenjör och konstruerar broar. Hennes fåfänga förhoppningar att lyckas upptäcka fysikens lagar i det som pågår med patienten grusas allt mer med tiden. Hållbarheten i en bro framstår förvirrande nog som det minst påtagliga. Men likt brokonstruktioner verkar texten fullkomlig och perfekt avvägd: hennes förvirring, chock, sorg, frustration, maktlöshet.

”Poesin skriver sig ända in i den absoluta smärtpunkten och där: en emoji.”

Även små glimtar av hopp mals ner. Allt i ett pågående trauma, av den sort som är svår att greppa just för att den inte är pang bom död chock, utan för att den mal och mal och svider till och börjar läka men rivs upp igen. Med knivskarp poesi och exakta, närapå vetenskapliga iakttagelser skildras klaustrofobin. Att vara instängd i en långsamt malande katastrof medan världen omkring en tycks tuffa på precis som vanligt; förnöjsamt nästan. Som ett pendeltåg, en läkare som handlar julklappar till sina barn, besökstider att passa även om den man besöker brutit alla konventioner som någonsin funnits.

Poesin skriver sig ända in i den absoluta smärtpunkten och där: en emoji. Ett sådant tydligt statement och så modernt. Lyrik har tidigare bara kunnat uttrycka i ord att något inte går att uttrycka i ord.

Sofia Dahlén begår helt enkelt en strålande debut: mörk, skarp, klaustrofobisk och hisnande vacker, med grunden i en kärlek som inte tar slut bara för att dess förutsättningar förändras radikalt.

Rebecka ÅhlundSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons