Thuva Steen hittar nya uttryck för våra mest ursprungliga känslor

”När mammor dör, då förlorar man ett av väderstrecken. Då förlorar man vartannat andetag, då förlorar man en glänta. När mammor dör, växer det sly överallt”, skriver Göran Thunström, och precis det tillståndet skildrar Thuva Steen (född 1991) i sin korta men uttrycksfulla debutbok.

Mamman som är på väg att falla ur livet är redan så skör att det är dottern som får trösta och sköta henne. Berättelsen följer dem på en sista vemodig roadtrip och öppnar samtidigt små revor in i ett tidigare liv där dottern är ett barn och mamman en vuxen som inte alltid orkar vara det. Dottern minns tryggheten och äventyren, men också fickpluntan och den desperata blicken.

”Modershymn” är egentligen mer prosalyrik än roman, en fragmentartad text där Thuva Steen skapar ett collage med sinnliga bilder och tjocka jordfärger. Den besjunger en människa som ”kanske aldrig borde ha blivit mamma” (enligt den frånvarande pappan, som gör ironisk entré lagom till begravningen) men lämnar efter sig en enorm saknadskrater hos sitt barn.

Bokens senare del tränger djupt in i den kroppsliga saknaden, sorgens sugande kretslopp. Textens jag håller hårt i det som ännu finns kvar: hårstrån från hårborsten, noppiga kläder. Rosenbladen på graven stoppar hon i munnen. ”Multnade känslor som vandrat från henne till mig. Jord bakom mina ögon.”

Thuva Steen visar med sin debut att hon har både viljan och förmågan att hitta nya uttryck för våra mest ursprungliga känslor.