Tv-recension: Nattsvart tvillingdrama

Det börjar med att Dominicks tvillingbror Thomas går in på stans bibliotek och amputerar sin egen hand med en kniv. Thomas lider av paranoid schizofreni och i hans förvirrade psyke är handlingen en religiös offerrit för att stoppa Kuwaitkriget.

"Oj, det här var mörkt", tänker man. Sedan blir det mörkare.

Det är början av 1990-talet. Dominick är frånskild och jobbar som målare och kämpar med att ta hand om sin sjuke bror. Samtidigt plågas han av det förflutna i tillbakablickar. När hans mamma blir sjuk kommer han över sin italienske morfars gamla manuskript som han låter översätta och får en nyckel till sitt eget dunkla ursprung.

Historien med manuskriptet är ganska spännande, men annars får vi inte så mycket spänning eller styrsel på historien, mest bara kärlek och lidande. Allra mest lidande. Det finns liksom ingen hejd på olyckorna som drabbar Dominick och hans nära och kära. Psykisk ohälsa, skilsmässa, övergrepp, plötslig spädbarnsdöd, vanvård, obotlig cancer, rasism. Det här är ett kompakt mörker att ta sig igenom. Kanske för att seriens är en komprimerad version av en den tegelstenstjocka romanförlagan. Varken vi eller rollfigurerna får egentligen någon vila för att bearbeta alla trauman. Kameraarbetet är klaustrofobiskt, ofta med närbilder på deras plågade ansikten. Och så regnar det.

Snart önskar man att seriens skapare Derek Cianfrance kunde göra en "Boogie nights" och rakt ut lova att det bara blir "one last thing" innan det vänder i sista akten och blir ljusare. Men det här är inte den sortens historia. Trots tunga komiska skådespelare som Kathryn Hahn och Rosie O'Donnell på rollistan får man ingen lust att skratta åt eländet.

Men det är skådespelarinsatserna som gör det värt den själsliga mödan att ta sig an det här. Särskilt Mark Ruffalo i huvudrollerna. Han gör alltså en Nicolas Cage i "Adaptation" eller James Franco i "The deuce" och spelar båda tvillingbröderna. Och de jobbar rätt hårt för att hålla dem isär. Den ene är tjock och den andre är smal. Den ene har skägg och den andre är rakad. Men Ruffalo spelar skönt nog inte upp deras olikheter för mycket utan är ganska lågmäld i samspelet mellan dem. Samtidigt är det tillräckligt tekniskt skickligt utfört för att lura oss när Ruffalo kramar och tröstar sig själv, brottas med sig själv eller jagar sig själv över en motorväg.

Den ene lider för att han inte förstår vad som händer i verkligheten. Den andre för att han förstår det alltför väl. Men deras kärlek går inte att ta miste på. Det är fint ändå.